Måndag morgon: Goda traditioner
Gamla kamrater och nya förhoppningar: Två saker som gör livet värt att leva.
Kanske är det så att ju äldre man blir, desto viktigare blir det att hålla fast vid traditioner? Särskilt dem man är med om att forma själv. Jag och ett antal andra gamla farbröder har en vi ser till att inte bara hålla liv i, utan också vårda ömt. Vi har alla växt upp i samma hörna av Malmö kommun, vi känner varandra sedan gammalt och träffas ett par gånger om året i en stuga på Skånes östkust, mellan Kivik och Åhus.
Träffarna ser i allt väsentligt likadana ut varje gång. Vi pratar mest om sånt som brukar kallas ’gamla tider’, vi äter, höjer ett och annat glas och uppdaterar varandra kring vad som hänt sen sist (vilket oftast inte är särskilt mycket – nån kanske fått recept på nya blodtryckssänkande tabletter, men annars brukar allt vara sig likt). Runt lunchtid på lördagen traskar vi iväg till en liten gräsplan för att spela fotboll. Eller, ja ... att kalla det vi ägnar oss åt för att 'spela fotboll’ innebär en väldigt generös tillämpning av begreppet. För ja, vi sparkar på en boll, jo, vi räknar målen som görs, men nej, mycket till spel som kan liknas vid riktig fotboll är det inte numera när vi stapplar runt där med tunna ben och tunnliknande magar på det tuviga och kaninhålsstungna gräset. Det går långsamt, och konstgränsplansprincipen om att det är viktigt att slå passningarna på mottagarens fötter gäller. Inte för att bollen rullar snabbt på ett halt underlag, inte alls, utan för att vi alla är alltför orörliga för att jaga, eller ens sträcka oss, efter den. Sen har vi ju förstås skaderisken. I år höll vi alla andan när den kamrat som fått nya fina höftkulor av titan i höstas (han stod i mål den här helgen; gick så att säga inte för fullt) trampade på bollen och slog en rejäl värmölla. Och vi andades alla ut när han studsade upp igen, nöjd över att nu kommit så långt i sin rehab att han klarar av att ställa sig upp utan hjälp efter att ha ramlat. Och utan att ha fått ont!
I år hade jag planerat att köra direkt från östkuststugan upp till Värnamo. Så blev det inte. Matchen flyttas, meddelades det strax efter tolv i torsdags efter en olidligt spännande och samtidigt lite lakonisk direktrapportering på sydsvenskan.se. Synd på en så trivsam bortaresa, men mest besvikna är förmodligen IFK Värnamo själva. Detta är som bekant den andra hemmamatchen de tvingas flytta.
Gynnar flytten då oss, rent sportsligt? Bättre med plast på neutral plan än fläckvist växande gräs på en bortaarena? Tja. Känns som en icke-diskussionsfråga. Malmö FF är storfavoriter på den konstgjorda mattan i Borås ikväll, och vi hade varit det om matchen spelats på Finnvedsvallen igår.
Och apropå det där jag skrev om våra samtalsämnen ovan: vi pratar om nutida saker också. Och då handlar det allt som oftast om Malmö FF. Vi virrar lite på huvudet åt Värnamo kommun, men tänker att det kommer fler bortaresor. Retar oss inte så mycket. För den här våren är vi ovanligt fulla av tillförsikt. Känner att vi förvisso är Malmö från gamla tider, men att laget just nu också är väldigt mycket Malmö för nya dar.
Må segertåget fortsätta ikväll.
