Måndag Morgon - Himmelsblå tränare under min livstid - Del 2
Den stora snackisen förrförra och förra veckan var givetvis Allan Kuhns avsked och Magnus Pehrssons ankomst. Hur det skall gå för MP står skrivet i stjärnorna, men i väntan på detta skall jag i två delar dra mig till minnes de tränare som jag har upplevt sedan jag började följa Malmö FF. Denna, den andra delen behandlar åren 2002-2016.
Tom Prahl 2002-2005
Efter flera år av ett MFF på slak lina krävdes nu ordning, reda och stabilitet.
Och vem är bättre på att skapa detta om inte Halmstad BK:s dubble guldtränare Tom Prahl.
Med hjälp av en stark kassa efter försäljningen av Zlatan Ibrahimovic kunde Prahl åter bygga upp MFF till något som liknade föreningens självbild.
Försvaret stabiliserades, målvaktsposten stärktes upp med trygge Mattias Asper och förlusten av Zlatan kompenserades av superduon Skoog/Ijeh, båda värvade 2001, men kom till sin rätt först efter Prahls tillträde.
Efter en andraplats och en tredjeplats under Prahls styre spände Malmö FF musklerna rejält 2004 och värvade bland andra ikonen Patrik Andersson och allsvenskans kanske bästa offensiva spelare, Afonso Alves.
Efter en ofattbart nervös sista omgång lyckades MFF ta sitt första SM-guld sedan 1988!
Tom Prahl - Vår General, hade slutligen lyckats med det som ingen hade sedan Roy Hodgsons tid.
2005 blev ett mörkare år. Skadorna liksom försäljningarna haglade och med ett reservbetonat lag misslyckades MFF att ta sig in i Champions League. I allsvenskan orkade man inte hänga på i toppen och efter fyra år i föreningen tackade Tom Prahl för sig.
Sören Åkeby 2006-2007
Åkebyeran är liksom Viggo Jensens tid två förlorade år för Malmö FF.
Den förre guldtränaren för Djurgården kom full av självförtroende till Malmö och lovade att vi supportrar skulle "få vad vi förtjänade". Vi förtjänade uppenbarligen inte framgång, den saken är klar.
Efter att kapitalt ha misslyckats med att införa sitt eget 4-3-3 började Åkeby experimentera på ett sätt som pågick under resten av hans tid som tränare i MFF.
Uttryck som "Åkebys tombola" och "taktisk dyslektiker" är väl några av de snällare epiteten som användes om honom.
Vi minns nog perioden mest för några härliga profiler som Jonathan Johansson och brassen Junior samt den enigmatiske "Finländske Patienten" Jari Litmanen som gjorde ett par magiska insatser på plan mellan de evighetslånga rehabperioderna.
Och så förstås forumklassikern "Är han sparkad än, brandmannen?".
Roland Nilsson 2008-2010
Efter Åkebys taktiska haveri var det dags för MFF att bygga upp från grunden.
Roland Nilsson och hans sidekick, polismannen Hans Gren, plockades in från GAIS för att bringa ordning.
Det började sädär.
Rolle med stark förankring i såväll HIF som IFK Göteborg hade bakgrunden mot sig hos supportrarna och Hans Gren visade sig ha en personlighet som inte alls gick hem i spelartruppen.
2008 drabbas MFF dessutom av många skador och endast genom en stark slutspurt lyckas man ta sig upp på en sjätteplats.
2009 flyttade MFF till Nya Stadion. Spelmässigt utvecklas MFF tydligt. Rolles possesionsspel börjar slå igenom och unga tekniska spelare som passar in får alltmer förtroende. Placeringen blir dock slutligen en sjundeplacering, främst på grund av att man saknar förmågan att avgöra matcherna. Detta till trots finns ändå tron på att MFF är på rätt väg.
Inför 2010 sparkas den impopuläre Hans Gren, men Roland Nilsson visas stort förtroende och in som ny assisterande kommer den karismatiske spanjoren Pep Clotet Ruiz.
Rolle och Pep får med hjälp av rutinerade Daniel Andersson och Wilton Figueiredo ännu mer fart på ungdomarna och äntligen får man betalt för det grundarbete som lagts sedan 2008.
Efter en tuff duell med HIF under hösten kan Rolle titulera sig guldtränare den 7 november 2010.
Roland Nilsson är enligt mig den som lade grunden till det spelsätt som MFF präglas av än idag.
Rikard Norling 2011-2013
Då Rolle lämnade för FCK under våren 2011 spekulerades det hejvilt vem som skulle efterträda honom. Hetaste namnet verkade vara Stuart Baxter, men valet föll slutligen på Rikard Norling.
Ett val som fick många att bli skeptiska, men enligt mig var det ett klokt val. Efter Roland Nilssons tydliga vägval mot possessionspel så var Norling en logisk efterträdare.
Norling visade dessutom under sin tid i MFF en väldig förmåga att utveckla unga spelare till att ta steget från talang till startspelare fullt ut.
Första året gick lite knackigt, inte minst då MFF drabbades av en präktig läktarskandal under våren redan innan Norling tillträtt, då en huligan tog sig in på planen och attackerade HIF:s målvakt Pär Hansson. Kort därefter avbröts ytterligare en match då djurgårdssupportrar kastade in knallskott på planen. MFF:s CL-kval var nära att sluta i succé, men en stolpe stoppade drömmen och med ett måls marginal tog Dinamo Zagreb platsen i gruppspelet. MFF fick spela gruppspel i EL i stället, vilket sannolikt var lärorikt inför kommande utmaningar. I allsvenskan slutade man på en blygsam fjärdeplats.
2012 närmade man sig toppen och med två omgångar kvar var guldet i egna händer, men efter 1-1 hemma mot Örebro och förlust mot AIK borta i sista omgången slutade MFF trea.
2013 blev året då även Rikard Norling tog plats bland guldtränarna. Efter en lite svajig förstahalva på säsongen spurtade MFF snyggt under hösten och en stormig kväll i Borås blev Guillermo Molins Norlings store frälsare när han lekte hem guldet med två vackra mål.
Norling lovade direkt efter matchen på stående fot att fortsätta även nästa år, men under märkliga omständigheter bröt han löftet och lämnade till de flestas besvikelse för Brann i Norge.
I Europaspelet gick det inte så väldigt bra och i tredje kvalrundan till EL åkte MFF ut mot Swansea.
Norling skall minnas för sin härliga personlighet, förmåga att utveckla Roland Nilssons possessionspel och för hans hand med de unga spelarna.
Åge Hareide 2014-2015
HIF:s forne guldtränare hade just pensionerat sig när Malmö FF bad om hjälp.
Norrmannen kastade sig snabbt in i leken igen och det visade sig, trots stor skepsis bland supportrarna, vara ett lyckokast!
Redan under våren uttryckte sig Åge med stort självförtroende och pondus. "Vi skall se till att ha rejäl ledning i allsvenskan inför CL-kvalet så att vi har lite marginal när det blir många matcher."
Med klok rotation och en hemvändande Markus Rosenberg som tungan på vågen lyckades Hareide med just detta. MFF ledde serien stort när det blev dags för de så viktiga kvalmatcherna.
Ni kan historien. Efter att ha skickat hem RedBull Salzburg med svansen mellan benen var MFF i Champions League som första svenska lag på 14 år. Dessutom defilerade man hem serien.
2015 blev ett svårare år för Åge. Under första halvåret byttes halva truppen ut och det gjorde stor skada för kontinuiteten och slagkraften i allsvenskan.
Däremot lyckades den rutinerade och sluge norrmannen återigen mana fram sina spelare till en ny bragd i Europa och MFF var åter i Champions Leagues gruppspel. En prestation som inte bara säger mycket om Åge Hareide som coach utan dessutom betydde helt ofantligt mycket för föreningen. Efter Hareides era är Malmö FF i särklass den starkaste klubben i Sverige ekonomiskt och även sportsligt och man har möjlighet att bygga vidare på ett sätt som man bara kunde drömma om för ett par år sedan.
Allsvenskan slutade dock i moll 2015 och med en nedslående femteplats blev det inget Europaspel för Hareides efterträdare.
Jag minns Åges karisma, självförtroende och taktiska skicklighet med stor värme.
Allan Kuhn 2016
Det finns inte så mycket att skriva om detta som inte redan har stötts och blötts de senaste veckorna.
I korthet fick den sympatiske dansken gå redan efter ett år, där han tillika blev guldtränare, på grund av lite olika saker.
Dels misslyckades han att nå en del av föreningens mål. Man vann inte cupen, man blev dessutom utslagna ur cupen för 2016-2017 av division 1 södra-laget Landskrona BoIS och dessutom ansåg föreningen att för få unga talanger fick speltid i a-laget.
I allsvenskan tvingades Kuhn mycket tidigt att överge sin spelidé, vilket sannolikt lade grunden till den misstro till Kuhns kunnande som fick fäste i omklädningsrummet under säsongen.
Sammantaget litade helt enkelt inte sportchef Daniel Andersson på att Allan Kuhn var rätt man att lotsa fram MFF till nya framgångar i Europa och då fick dansken gå, trots SM-guldet.
En ganska sorglig historia kan man tycka, men förhoppningsvis går alla parter ur det med värdefulla erfarenheter.
Magnus Pehrsson 2017-
Det har varit skeptiskt kring många av MFF:s tränarrekryteringar genom åren, men frågan är om det någonsin har kvidits så mycket som när MP presenterades härförleden. Jag väljer att lita på att Daniel Andersson och hans team har gjort ett grundligt jobb med att rekrytera en tränare som kan ta Malmö FF till nästa nivå.
I alla fall till dess att motsatsen är bevisad.
En sak är i alla fall klar. Ingen önskar Magnus Pehrsson framgångar och lycka de kommande åren så intensivt som MFF-familjen.
Välkommen till Malmö!
