Måndag morgon: I hybrisens tecken
Jag tror mig att jag någon gång har skrivit en måndagskrönika med rubriken ”0-0 mot Gefle, historien om mitt liv”. En snabb undersökning tyder på att det är inbillning. Synd, för det hade varit något att skryta om.
Det finns gott om pekorala citat och sägningar för att beskriva fotbollens och supporterskapets tyngd och betydelse. Att det är större än en fråga om liv och död. Att spelet och passionen är lika komplext som livet självt. Att faktumet att bollen och planeten som vi lever på har samma form inte är en slump.
Essensen i det hela är ändå inte jakten på framgång och eufori. För mig handlar det huvudsakligen om att undvika och frukta besvikelser så länge det går och när domaren blåst av genast inleda processen med att acceptera och bearbeta sorgen. Sorg är egentligen fel ord, en ovälkommen självinsikt om att högmodet och hybrisen återigen fått sväva iväg är en bättre beskrivning. Vad trodde du, dumhuvud? säger förnuftet.
Inget illustrerar den sanna supporterupplevelsen tydligare än ett poängtapp mot ett sämre lag, en ekonomiskt svagare klubb, på en medioker plan i en mindre stad. Bettingbolagens odds sade visserligen något annat, men alla visste någonstans att det är så här det går till. Det är så här sviter tar slut, det är så här vinnare blir förlorare.
Ännu mer fulländat blir uppgivenheten vid ett mållöst resultat, då man hamnar i en filosofisk återvändsgränd. Spelade det någon roll att den här matchen spelades? Har den verkligen hänt om inget har hänt? Kunde man inte bara tagit emot en poäng och sparat in en bussresa?
Jag tror mig att jag någon gång har skrivit en måndagskrönika med rubriken ”0-0 mot Gefle, historien om mitt liv”. En snabb undersökning tyder på att det är inbillning. Synd, för det hade varit något att vara skryta om.
0-0-matcherna är i princip unika för fotbollen. Ingen annan lagsport är så tillfreds med att inget av lagen åstadkommer någonting värt att protokollföra. Så väsentligt men meningslöst på samma gång, en nittio minuter lång pyspunka mot ett bryskt uppvaknande. En någorlunda mjuk kraschlandning där man är nere på jorden igen efter ett par omgångars svävande bland molnen.
Men så nådde Vecchias inspel Patriots vänsterfot och plötsligt är alla livserfarna reflektioner överflödiga. Vi kan återgå till ännu en vecka i högmodets och hybrisens tecken. Tack för det.
Framåt Malmö!
