Måndag morgon: Jag är kär
Man kan älska någon för evigt men kär blir man bara ett fåtal gånger?
Måndag morgon.
Tanken är att Himmelriket ska inleda varje vecka med en slags nykter och någorlunda utifrån observerande ledarkrönika.
Tjenare.
Det är omöjligt. Orimligt. Eller som min gamle far skulle sagt: Löj-ligt.
Det går inte. Jag kan inte. Det finns inte en chans att jag ska kunna leverera något tänkvärt eller analytiskt i denna stund. Denna stund som i ärlighetens namn inte är måndag morgon utan snarare söndag kväll eller natt.
Toppmöte. Klassikerdrabbning. Årets match. Fullsatt. Och det slutar… 3-1!
Jag saknar ord, men inte känslor. Vad är det man brukar säga? Man kan älska någon för evigt men kär blir man bara ett fåtal gånger?
Jag vet inte vad jag försöker citera, om det är Shakespeare eller Twilight-triologin, men jag håller i alla fall med.
Malmö FF är alltid Malmö FF. 1979, 2004 eller 2010, 1999 eller 2007. Spelare och tränare kommer och går, kärleken består.
Men årets upplaga… Ja, i brist på bättre kraftuttryck: Jag är kär! Fullkomligt förälskad i att vi leder serien och är hittills obesegrade mot Blåvitt, AIK och Helsingborg. Att vi trots det har Allsvenskans yngsta trupp och en svajig ekonomi. Att Daniel Andersson ingår i ledarstaben och att Tom Prahl är någon slags hemmaplanskommentator.
Jag älskar att spelare som trots en motig tid, av olika anledningar, lyckas vända ryggen mot sina demoner och istället lyfta armarna mot klacken och resultattavlan. Jag tänker på spelare som Magnus Eriksson och Miiko Albornoz. Igår ifrågasatta, idag hjältar.
Jag tänker också på en annan kategori, som hemvändaren Guillermo Molins. Han, som verkligen har haft det tungt och motigt. Han, som kunde vänt hem för att enbart slicka såren eller att lyfta en betryggande lön. Istället fäller han tårar i sin första comeback-match, efter sitt första mål. Först på plats för att gratulera? Magnus Eriksson och Miiko Albornoz.
Andra saker jag älskar: Tokelos leende. Pontus Janssons ”För jäuvulen-attityd”. Ricardinhos fromma framtoning. Att vi har en lagkapten som ständigt är bland de bästa på plan, klokast i eftersnacket och ändå bara 22 år. Och så Emil Forsberg, rakt av.
Saker som jag lärt mig att älska: Hösten. Johanssons mustasch. Fribergs pannband. Erikssons mohikan. Personalen på Olearys i Motala. Och såklart: Indirekta frisparkar.
Mitt i segeryran undrar jag ändå, trots att det måste vara otroligt tröttsamt för fullvuxna fotbollsspelare att jämföras med sina fäder: Hur låter det när Tobias Hysén och Simon Thern trashtalkar varandra på plan?
Det blir inte bättre krönikor än så här. Förmodligen inte sämre heller.
Framåt Malmö…. Hallå där nere… Och… God morgon!