Måndag Morgon - Jag slår mig för bröstet
Även en blind höna kan hitta ett guldkorn. Kroon visar stolt upp sitt denna sköna måndag.
Veckan slutade lika skönt som Djurgårdsmatchen slutade förfärligt.
Att vinna mot ärkerivalen IFK Göteborg gör alltid gott för själen och att ta ett rejält kliv närmare guldet samtidigt som man puttar Blåvitt närmare avgrunden är lite extra trivsamt.
Att sitta på pressläktaren har sina fördelar och igår fick jag en liten inblick i hur ångesten och osäkerheten har satt sig i Kamratgårdens väggar. Till synes oprovocerat startade Blåvitts sportchef Pontus Farnerud ett gräl med en av Göteborgstidningarnas utsända. Budskapet var i korthet "Eftersom ni vet precis hur Blåvitt skall skötas kan ju ni lika gärna ta över. Ni vet ju ändå bättre an alla vi som jobbar i klubben." Denna tirad avfyrades innan matchen blåstes igång, vilket säger ännu mer.
Då är det lite lugnare att vara MFF:are. Faktum är att säsongen har utvecklats ganska mycket som jag trodde att den skulle göra. Jag läser vad jag förutspådde veckan innan säsongen drog igång:
"Det känns i det korta perspektivet som att den komprimerade säsongen som till stor del lär spelas av utan publik missgynnar storlag som Malmö FF. Vår symbios mellan plan och läktare kommer att saknas i många matcher och sannolikt göra det några procent lättare för motståndarna att ta poäng på Stadion.
I det längre perspektivet har MFF såklart en unik förmåga att överleva coronapandemin och befästa sin position som Sveriges största klubb, då vi har helt andra förutsättningar att tackla situationen jämfört med motståndarna.
Sedan får vi kanske in Ola Toivonen i sommar när vi har större delen av säsongen kvar. Det vore en bonus!"
Sett till hur säsongen blev och hur ruskigt bra och viktig Ola Toivonen är känner jag mig lite nöjd med mitt siande. Inte för att jag var ensam om de har tankarna, men eftersom jag har lite måndagshybris efter att ha fått se MFF slå Blåvitt på plats på Stadion och jag dessutom sällan kan stoltsera med träffsäkra analyser utmanar jag Jantelagen och är lite Ranelidskt självförhärligande.
Annars är det lite vemodigt att man inte kan följa MFF helt normalt och lite extra tradigt att vi inte är kvar i Europaspelet.
Idag för två år sedan var jag och Redaktör Johansson i Sarpsborg till exempel.
En håla i Norge jag förmodligen aldrig hade hamnat i om det inte vore för Malmö FF. Matchen i sig var ingen höjdare, men dagarna med MFF-truppen, fårsafarin utanför byn och de genuint sympatiska norrmännen bär jag alltid med mig.
Jag hoppas att vi nu inte snubblar på mållinjen utan att vi säkrar guld nummer 21 och ger oss själva chansen att satsa på Champions League nästa år.
Kanske, kanske lever vi i en mer normal värld då och kanske, kanske får vi följa vår älskade förening på en Europaturné. Hoppet är det sista som överger en.
Ha en trevlig vecka alla Serieledare!
