Måndag morgon: Kungen är död, länge leve kungen
Farväl och tack för allt, Johan Wiland. Välkommen tillbaka, Johan Dahlin.
Johan Wiland till Hammarby, Johan Dahlin åter i Malmö FF:s mål. Bägge är populära och älskade i himmelsblå led, inte minst hos undertecknad. Om det inte hade varit för att den senare redan var klar för MFF hade den förstnämndes sorti varit oerhört mycket jobbigare.
Johan Wiland ska hyllas för den målvakt och person han är. Redan för ett halvår sedan kunde man mellan raderna läsa och höra att situationen med att vara målvakt i Malmö och ha sambon (sedan juni år hustrun) i Stockholm. Jag frågade om det inte var möjligt för henne att flytta till Malmö, men så var inte fallet. Det hördes på Johans röst att han var i kval. Att han trivdes i Malmö och Malmö FF, och dessutom kände en stor, stor tacksamhet gentemot klubben för att ha gett honom chansen efter några tunga år i Danmark, gick inte att undvika att höra.
Men till slut blev det ohållbart, något MFF såklart var väl medveten om. Vilket ledde till en öppning att lösa situationen då Johan Dahlin hellre än gärna ville hem. Hem till Malmö och MFF.
Slutet gott allting gott för båda Johan. Eller, jag vet inte. Wiland kan nu få börja vänja sig vid att dels ha väldigt mycket mer att göra i matcher och dels vara en elftedel i ett lag där segrar inte infaller fullt lika ofta. Vilket han fick känna av redan andra dagen på sitt nya arbete.
Dahlin däremot fick hålla nollan i sin första match i Malmö-tröjan på två och ett halvt år. Hålla nollan och åka hem från Sundsvall med en seger i bagaget. Allt är ungefär som han minns det alltså. Man behöver inte vara ett geni för att förstå hur skönt det måste kännas.
Det är fantastiskt när spelare som inte är födda i Malmö och/eller kommit till MFF senare i karriären uppvisar ett sådant genuint MFF-hjärta. Att Rosenberg, Safari och Daniel Andersson med rötter i MFF brinner för föreningen är inget märkligt. Konstigt vore annars. Men när spelare som Markus Halsti och Anton Tinnerholm med flera skär sig i fingret och det rinner ljusblått blod ur såret, då är det nästan ännu härligare att se. Att deras kärlek till MFF är äkta råder inga tvivel om.
Johan Wiland och Johan Dahlin är två andra som, om de inte är fantastiska skådespelare, är på samma nivå. Bägge talar alltid varmt om föreningen utan att vara insmickrande. Det är inga floskler för att ställa sig in hos supportrar, det är inga handklapp på MFF-skölden på matchtröjan. De behöver inte göra det. De är heller inte sådana som personer. Integritet står högt på agendan.
Jag kommer att sakna Johan Wiland för att han alltid var så trevlig att prata och göra intervjuer med. Där var aldrig några problem om jag hade en fråga som syntes korkad. Vi skrattade mycket ihop. Han tog fotbollen på allvar (ni skulle hört hans ilska och ordval när vi pratade efter matchen mot Vardar borta). Han insåg också att det finns andra värden i livet.
Framför allt saknar jag Johan Wiland som målvakt. Han har varit en stark bidragande orsak till allsvenska guld och framgångar i Champions League.
Mina känslor efter att det blev klart med Wilands flytt till Hammarby påminner starkt om dem jag kände när Johan Dahlin flyttade till Turkiet. Också alltid trevlig, fantastisk målvakt.
Så det känns väldigt bra att den senare nu åter är hemma. Och matchen mot Sundsvall i lördags visade inget som gör att jag tvivlar på hans kapacitet. Johan Dahlin är tillbaka i ett vinnande lag. Ett vinnande lag har även fortsättningsvis en målvakt som är lugn, stabil, inte svävar ut, har förmågan att hålla koncentrationen uppe en hel match trots lite att göra.
Jag önskar Johan Wiland all välgång. Jag hälsar Johan Dahlin varmt välkommen tillbaka. Kungen är död, länge leve kungen!
