Måndag morgon: Lång allsvensk paus. Men visst, snart EM.
Andra halvlekars landslagsman.

Måndag morgon: Lång allsvensk paus. Men visst, snart EM.

Anspänningen går ner. Känslostormarna mojnar. Och snart på TV: fotboll som underhållning.

Allsvensk semester. Vi pustar ut efter en framgångsrik vår. Vi har fått ytterligare en titel och vilar nu våra trötta huvuden på ledningskuddar stoppad med sju poäng. En marginal som visserligen är lite missvisande, uppskruvad som den är av att vi har en match mer spelad än tvåan Djurgården – men ändå. Gnager gör den trista Pontus Jansson-historien. Men eftersom denna synpunktades på och avhandlades i onsdagslistan tänkte jag inte uppehålla mig mer kring den.

Så vad göra under dessa veckor av allsvensk intighet? Ja, gissningsvis är vi några stycken som kommer att kolla en del på det EM som börjar på fredag. I inledningsmatchen möts Tyskland och Skottland. Min skotske kollega på jobb förväntar sig att hans lags mästerskap kommer att vara utformat enligt Skotskt Formulär 1A: man inleder med en heroisk insats mot en av turneringsfavoriterna, vilket renderar en knapp men mycket hedervärd uddamålsförlust. Därefter följer två raka plattmatcher mot motståndare som egentligen är, som han säger med en huvudskakning, ’rubbish teams’.  

Sverige är som bekant inte med. Istället har vårt landslag fått agera träningsmotstånd till kvalificerade lag. Två förluster har det blivit. Media har ojat sig och gjort rubriker över att Hugo Larsson inte fått starta och att han varit besviken över det. Vilket ju bara är vad de flesta fotbollsspelare som får inleda på bänken är.

Jag märker att det inte gör mig så mycket att vi missat EM. Eller att jag blir särskilt upprörd över Hugos uteblivna speltid. Och försöker påminna mig om när denna inte alldeles oangenäma likgiltighet började infinna sig. För jag kommer ju ihåg att jag grät ikapp med Robert Prytz när Carlos Manuel fick drömträff (som radiokommentatorn – Tommy Engstrand kanske? – sa) i kvalet -85 och Västtyskland, som ALDRIG förlorat en kvalmatch på hemmaplan, fick chockstryk av Portugal. Tidigare samma dag hade Sverige, trots tidig ledning, förlorat mot Tjeckoslovakien efter bland annat ett självmål av Andreas Ravelli. Därmed missade vi Mexiko-VM 1986. Jag minns också hur salig jag var fyra år senare när vi faktiskt gick till VM, hur upprymd jag var när jag och några andra fick fatt i matchbiljetter genom att åka över till det danska fotbollsförbundets kontor i Bröndby och köpa av den danska tilldelningen, och jag minns hur lång vägen var hem efter tre raka 1-2-förluster. Lite som om vi lånat prestationsmall från det skotska mästerskapsinsatsformuläret ovan, faktiskt.

Så blev jag sedan mätt på landslagsfotboll efter den osannolika framgången 1994? Ja, kanske det. Visserligen kan jag fortfarande glädjas åt framgångar för Sverige. Men jag tar det inte personligt när det går dåligt. Så 2000-talets mästerskap står inte ut lika mycket, även om Sverige ju faktiskt gjort rätt hyfsat ifrån sig i flera av dem.

Känsloinvesterandet i Malmö FF har gått åt rakt motsatt håll. Och där tror jag egentligen jag hittar anledningen till det dalande landslagsintresset. För visst, ”man måste engagera sig”, som en av Gunnar Lundkvists musfigurer en gång sade, men det finns kanske nån form av begränsning för detta engagemang. Kroppen tycker kanske det blir för jobbigt om det blir för mycket. Stänger av vissa saker och koncentrerar sig på det som är mest väsentligt.

Men ingen skugga över landslagsfotbollen. Jag påstår inte att det skulle vara bättre eller finare att vara mer känslomässigt insyltad i ett klubblag än ett landslag. Jag ska kolla på EM, inte följa slaviskt kanske, men avverka nån match lite då och då. Som trevlig förströelse och underhållning.

Tids nog börjar allvaret igen.
 

Henrik Zackrisson2024-06-10 07:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten