Måndag morgon: Malmös mara
Detta var ju tredje gången på den här nivån. Det var ju nu det var dags att ta nästa steg.
Motala
Landslagsuppehåll med allt vad det (inte) innebär och en fortsatt ovisshet kring Malmö FF:s nuvarande form och kapacitet. Kommer laget att studsa tillbaka in i den allsvenska toppstriden eller är vi bara i början av ett resultatmässig fritt fall? Kan årets säsong fortfarande landa i betyget någonstans mellan godkänt och succé eller har vi ett nytt 2015 på gång? Kom uppehållet med perfekt timing inför kvalet till Svenska Cupen eller kan matchen mot Onsala bli lika obehaglig som mot Juventus och Zenit?
Jag vet inte. Jag har verkligen ingen aning. Och vem har det?
Så, jag tar mig friheten att flytta fokus till något som jag har koll på… Nämligen mig själv. I lördags var jag uppe i huvudstaden för att springa Stockholm Marathon. En utmaning som jag tagit mig an och igenom två gånger tidigare. Den här gången hade jag tränat bättre och hårdare för att inte bara komma runt, utan också pressa min sluttid. Tredje gången gillt. Jag skulle ta nästa steg, helt enkelt.
Sommarträningen hade fungerat väl och jag fick ett bra kvitto efter halvmaran i Köpenhamn för tre veckor sedan. Det var nu det skulle ske! Men, en väldigt oönskad förkylning dök upp förra helgen och förstörde alltihop. Det blev inte mer än en start och 25 kilometer innan krafterna helt hade sinat.
Varför ska ni, kära läsare, behöva ta del av detta? Det har jag dessvärre inget bra svar på. Men, som så ofta annars försöker jag relatera mina personliga framgångar och misslyckanden till Malmö FF.
Kanske har MFF mått lite under hösten som jag gör idag? Med en blandning av antiklimax och besvikelse surrande i huvudet. Optimismen som nådde kulmen efter matcherna mot Ludogorets och Rangers spolades obarmhärtigt effektivt ner redan innan paus mot Juventus och ryssarna skyndade sedan bara på färden mot avloppet två veckor senare.
Visst fanns tröst att både söka och finna. Att truppen skadedrabbades inför gruppspelet är en förmildrande omständighet som ingen kan beskyllas för. Att de här lagen egentligen är numret för stort visste man egentligen och alla är väl överens om att själva avancemanget till Champions League är tillräckligt imponerande.
Men ändå… Detta var ju tredje gången på den här nivån. Det var ju nu det var dags att ta nästa steg.
Kanske slog det här för hårt på spelarnas psyken, att den stora festen inte blev roligare än själva inbjudningskortet. Att all mental uppumpning från europakvalet bara ledde till en punkterad ballong?
Om jag går tillbaka till mig själv så skulle jag ju kunna ta mig an mina kommande motionsrundor med en glädje över att ha kommit i form men nu utan press inför något lopp i närtid. Men risken är stor att det blir något annat, en lätt sorglig påminnelse över vad som aldrig blev av. Lite som att följa upp en tung förlust i S:t Petersburg med att möta Mjällby hemma. Och förlora.
Vart ska jag och MFF landa i detta då? Jag vet inte. Jag har verkligen ingen aning. Och vem har det?
Men jag antar att det ligger något i klyschorna om den där hästen man ska upp på och att nästa match är årets viktigaste. Låt oss sikta på det.
Framåt Malmö!
