Måndag morgon: Man måste tro
"Ska man vara krass så har vi inte många procents chans på onsdag nere på fotbollsplanen. Men ska man hålla på med att vara krass, då kanske man ska börja ägna sig åt något annat än att vara fotbollssupporter."
Framför oss ligger en match som rent intressemässigt inte har någon som helst konkurrens. De flesta som ens vet vem Zlatan Ibrahimovic är, och de är rätt många runt om i världen, vet att han på onsdag kommer tillbaka till staden och klubben där allting började.
För oss himmelsblå där titlar rankas högst har det funnits större matcher. Som derbyt mot HIF 2010 eller Göteborg borta 2004 eller Mjällby hemma 2010 eller AIK borta 2014 och icke att förglömma Elfsborg borta 2013. Och en hel del matcher ytterligare bara på 2000-talet. Matcher där det sportsliga och känslomässiga har stått i centrum framför det nostalgiska. Matcher där vi alla bitit på naglar och haft svårt att sova inför, och dansat och hoppat och jublat efteråt.
Jag tror inte så många av ren nervositet kommer att ha svårt att sova natten mellan tisdag och onsdag. Däremot, efteråt... Vi kommer till det.
Nu väntar en match med helt andra förutsättningar. Många som kommer att finnas på Stadion på onsdag är där också beroende på att det är Zlatan som kommer hem. En del kommer att vara där endast beroende på Zlatan och kommer inte att bry sig det minsta om Malmö FF. Det lär kunna påverka stämningen, som mot Real Madrid.
Att Malmö FF och PSG befinner sig på helt olika nivåer är känt. Och behöver inte förklaras närmare. Egentligen ska vi inte ha en chans att stå emot ett av världens dyraste och namnkunnigaste lag. De är dessutom inne i säsongen, medan hemmalagets spelare gått ner i matchtempo (minus Oscar Lewicki). Ska MFF ha möjlighet att rubba PSG behövs det något alldeles extra. Den perfekta matchen.
Vi såg en sådan förra året, mot Atlético Madrid. Den bästa match MFF någonsin spelat och inte vunnit vill jag påstå. Men det var nära, det var verkligen det, och vi kände att vi kunde störa ett världslag en dag. Om något liknande sker på onsdag kanske det kan fungera. Kanske. Förhoppningsvis.
Men då krävs det att även Hexenkesseln arbetar på högvarv. Som mot just Atlético i fjor, som mot Shakhtar häromveckan. Inte samma förhållandevis lama inställning som mot Real, där folk i min närhet mest ägnade kraft åt att irritera sig på att andra inte sjöng i stället för att själva sjunga.
Jag säger inget om dem som kommer för att se Zlatan. Hade jag andats Zlatan och levt för Zlatan, så hade jag också försökt få tag på en biljett till den här matchen. Om jag hade brytt mig om upprörda himmelsblå supportrar som tycker att en turist-supporter tagit en biljett från en hardcore? Glöm det. Man är sig själv närmast. Det är upp till alla oss andra att skapa stämningen som så många runt om i Europa avundsjukt sneglar på.
Eftersom jag själv blev utan biljetter (tack vare att en nästan orimligt vänlig människa - hej Edouard - lät mig köpa en av hans biljetter till MFF-Madrid fick jag i alla fall sett den matchen) kommer jag inte att vara på plats. Men min förhoppning är ändå att vi (jag skriver medvetet vi, jag är på plats mentalt) inte bryr oss om alla de som fotar, vinkar på, ropar efter, andas Zlatan. Låt dem hållas. Många av dem är barn och många av dem kan en dag komma att återvända som riktiga himmelsblå. När vi möter Örebro en iskall oktoberkväll till exempel.
Det är som sagt upp till oss själva att göra skillnad. Ståplats kommer att fixa sitt, det är jag inte orolig för. Men sittplatspubliken måste också göra sitt. Sjunga med. Stå upp. Hoppa. Vara med och skapa Hexenkessel.
Då kanske det kan gå. Och gör det inte det, så har vi i alla fall tillsammans skapat ännu en kväll att minnas, ännu en kväll då vi visat att vi gjorde allt för vårt lag. Ska man vara krass så har vi inte många procents chans på onsdag nere på fotbollsplanen. Men ska man hålla på med att vara krass, då kanske man ska börja ägna sig åt något annat än att vara fotbollssupporter.
Eller som ateisten i mig tänker: Man måste tro.
Då kanske vi kan få anledning att dansa och hopp och jubla efteråt. Som när vi slog HIF 2010, Salzburg 2014 och 2015, Elfsborg 2004... Som efter en av alla de stora matcherna där vi vunnit; man måste tro.
