Måndag morgon: Matchdag
Det fanns en poäng på kontot från början, det fanns en poäng i slutet. Plus minus noll.
Motala.
Jag var på match igår. Stort.
Eller inte så himla stort, är det lätt att tänka. Många av er som läser detta är på match oftare än varannan vecka, några av er kanske till och med oftare än så.
Men för mig, som bor lätt avsides och som någon gång för länge sedan tog beslutet att det nya hemma måste gå före det gamla himma och att familjens ekonomi eller vardag inte tillåter en handfull fotbollsresor varje månad… För mig är det stort.
Att få ta ut en halv dags ledighet från den pågående pappaledigheten har varit efterlängtat. Att för en kort stund slippa allt ansvar och istället lägga mitt och bara mitt välmåendes öde i elva fotbollsspelares händer och fötter har känts som en nästintill medicinsk nödvändighet.
Att sätta sig på pendeltåget till Norrköping och lämna allt uppmuntrande handklappande och tjatigt ramsande bakom sig för en stund med målet att istället ställa sig på en läktare för att tillsammans med andra fullt myndiga personer klappa händer och sjunga enkla ramsor om och om igen…
Ibland är vuxen prioritering inte logisk, bara nödvändig.
En bit mat som inte tvunget smakade bättre än i mitt eget kök, men jag slapp åtminstone laga till den. Ett par glas som varken var nyttiga, förebildsmässiga eller pengasparande, men jag kunde dricka och tömma dem i lugn och ro och utan en rulle hushållspapper inom tvångsmässigt räckhåll. En promenad i ensamhet och utan barnvagn men ändå i total gemenskap med alla andra supportrar, knattar, veteraner och halsdukar.
Trots att jag redan gjort samma utflykt en handfull gånger tidigare lyckades jag missbedöma vilken väg som snabbast ledde till bortasektionen och tvingades till ett förebyggande ärevarv runt arenan. Väl framme sken solen, plasten vattnades och folkölen kostade 120 kronor litern, inklusive plastmugg. Ändå billigt, praktiskt och genuint jämfört med att ta med familjen till en känd djur- och nöjespark i närområdet.
Efteråt, ett lämmeltåg av människor som alla kämpade med insikten att de senaste 90 minuterna av deras liv, plus paus och tillägg, aldrig skulle gå att återfå med tanke på det oavgjorda resultatet. Det fanns en poäng på kontot från början, det fanns en poäng i slutet. Plus minus noll. Försök att förklara den acceptansen för till exempel en amerikan.
Eller gå in på en körskola, avbryt en teorilektion med att redogöra för hur det faktiskt går att gemensamt strunta i väjningsplikter och högerregler till förmån för sunt förnuft och ögonkontakter och att i slutändan kommer ändå alla hem, oavsett klubbmärke.
Med fotbollen kommer känslor, med känslor kommer frustration. Jag säger inte att det är det enda sättet att hantera den, men ett sätt är att göra som jag… Att köpa en glass i väntan på tåget hem. Och att tacka vänligt när en lokal pensionär knackar på din rygg och sträcker fram ditt glömda betalkort.
Jag vet, det är inte alltid så här att gå på allsvensk fotboll. Men det kan vara så här. Det är vackert.
Framåt Malmö!
