Måndag morgon: Med babyblå förtecken
Man kan visa vägar och erbjuda alternativ till den man anser göra fel, men man kan inte fatta besluten åt någon annan. Detta gäller såväl våldsbenägna fotbollssupportrar som aggressiva poliser.
Måndag morgon? Måndag kväll och god afton snarare. Jag har gjort det igen. Överskattat min tillgång på tid, tagit på mig lite för många uppgifter samtidigt och mer hoppats på än att verkligen sett till att allt löser sig. Som tur är verkar dessa svagheter inte ligga i generna. Min dotter föddes ett helt dygn före överenskommen tid.
Japp, så är det. Jag har blivit pappa. Ett 48 cm långt och tre kilo tungt mirakel, och det är min enda ursäkt till att ni kära läsare får inleda denna vecka med en försenad krönika. Plötsligt kom det något emellan, något som knuffade ner träningsmatcher, årsmöten och bolagiseringsfrågor ett par hack på intresselistan.
Livets största ögonblick säger många när ett nytt barn blir till. Och med färsk erfarenhet i ett trött sinne säger jag inte emot. Plötsligt var det där, Livet. I sin enklaste och mest självklara form. Inga änglakörer, trumpetfanfarer eller regnbågsglitter. Bara liv.
Borta var de förutsagda intentionerna att kolla om den nyfödda var höger eller vänsterfotad redan innan navelsträngen var avklippt. Inte heller kom jag mig för att fråga om man möjligen kunde byta ut våra tilldelade gula landstingsfiltar mot några i en annan färg. Och mitt stående skämt om att vid en eventuell tvillingfödsel ge mina barn namnen Zlatan och Yksel kändes plötsligt väldigt avlägset.
Såklart är det inte så att fotboll och Malmö FF blivit mindre viktigt. Det har bara dykt upp något som är ännu större. Bara några få saker kan räknas till de allra största. Därutöver finns en mängd andra anledningar att uppskatta tillvaron, saker som räknas som vardagens och livets goda. Som att cykla i ett varmt sommarregn. Som ett glas iskall mjölk mitt i natten. Som en tom parkeringsplats i rusningstid. Eller som Malmö FF.
Medan jag var med min familj på BB var MFF-familjen i Danmark. Trots en glädjande seger efter stabilt spel verkar det mesta snacket handlat om oroligheter under och efter matchen.
Vi är många som försökt, men det är svårt att få till en vettig text om det så kallade fotbollsvåldet. Inte bara för att det är knepigt att föreslå en definitiv lösning. Ibland är det inte läge då några få rötägg riskerar att få för mycket uppmärksamhet. I andra fall är det för många uppgifter som säger emot varandra. En gång har någon blivit provocerad, en annan gång var det de andra som började. Någonstans fanns det för få poliser, någon annanstans fanns det onödigt många. Ibland borde man höja biljettpriserna, ibland borde man ha fler ståplatsläktare.
Nu står jag personligen inför att vårda, forma och delta i min egen familj. Nu ska jag uppfostra, dra gränser och skänka sunda värderingar. En nyss påbörjad utmaning utan slut, antar jag. Är det något jag lärt mig i mitt vuxna liv så är det att man väldigt sällan kan ändra på en annan vuxen människa, vuxna människor kan bara ändra på sig själva.
Man kan visa vägar och erbjuda alternativ till den man anser göra fel, men man kan inte fatta besluten åt någon annan. Detta gäller såväl våldsbenägna fotbollssupportrar som aggressiva poliser.
Jag är helt övertygad om att vi som varken kan eller vill försvara någon form av våld i samband med fotboll fortfarande är en övervägande majoritet. Vad kan vi i MFF-familjen göra? Det är en svår fråga. Jag tror egentligen bara på ett svar. Vi kan uppfostra, dra gränser och skänka sunda värderingar. Där har alla i MFF-familjen (och rimligtvis också inom den danska polismakten) ett stort ansvar.
Mot dem som idag tror sig göra klubbmärket en tjänst genom att banka på någon med ”fel” halsduk går nog inte så mycket att göra. Klart att även dagens hetsporrar en dag kan hitta ömsintare sätt att stötta sitt lag, men de måste i så fall komma på det själva. Det är inte syndabockarna som är viktiga att hitta. Det är våra egna värderingar och riktlinjer som måste vara starkare än hoten om bestraffningar, böter och avstängningar. Hur vill vi ha det på våra läktare? Kring våra bortamatcher? I vår familj?
Varje vecka, månad och säsong söker sig nya unga människor till kretsar inom och kring Malmö FF. Det är där skillnaden kan göras. Om varje organisation, kompisgäng eller privatperson ser till att förmedla vad MFF vill och ska stå för, då kan fler undvika att hamna i fel banor.
Jag minns en match. Spelar ingen roll vilken det var, vem som mötte vem eller ens vilken sport det handlade om. Det var hårt och ofta fult spel. En spelare i motståndarlaget utmärkte sig särskilt genom att gång på gång köra med tjuvnyp och efterslängar. Läktarna kokade, stämningen var elektrisk och domaren hade det verkligen inte lätt. Jag rycktes med och vrålade ut min nyfunna ilska. Jag var tretton år.
På raden framför mig satt en man som var i samma ålder som jag uppnått idag. Han vände sig om, utan att säga något. Han tittade bara på mig och lät mig själv förstå hur illa det faktiskt lät när en knappt målbrottsmogen stämma högljutt förkunnar sitt hat mot en annan enskild människa. Jag har inte en aning om vem mannen framför mig hette eller vad han gör idag. Men jag är honom fortfarande tacksam. Han gav mig en effektiv lektion i vad grupptryck och hets kan frambringa. Det gäller såväl inom supportergrupper som polisstyrkor.
(I ärlighetens namn måste jag göra klart att mannen i publiken inte med blott ett ögonkast räddade mig från en karriär som slagskämpe. Med en stadig konflikträdsla och blygsam muskelmassa har jag gjort ett ganska bra jobb själv för at undvika handgemäng. Inte heller ska en hatramsa automatiskt förknippas med huliganer och våldsverkare. Men jag hoppas ni fattar min poäng)
Trötta tankar från en trött pappa. Däremot kan jag glatt meddela att Mästarna från Malmö, här är vi verkar vara en alldeles utmärkt godnattvisa. Hittills har jag aldrig kommit längre än elfte versen.
