Måndag morgon: Men de onda aningarna då?
Det ser så bra ut att man inte kan undvika att bli lite orolig.
”Being a Malmö supporter, he had an abiding sense of tragedy, which sustained him through temporary periods of joy.”
Ja, ni känner förstås igen det slitna gamla William Butler Yeats-citatet. Och ni vet såklart att i supporterskapets sanna själ återfinns lidandet. För runt hörnet, där väntar alltid nån form av elände. Men hur är det med detta just nu? De senaste åtta dagarna har vi avverkat två matcher med liknande förlopp: låsta förstahalvlekar med visst spelövertag har följts av andrahalvlekar där vi fullständigt kört över våra motståndare. Låt vara att lagen vi mött inte ses som några troliga guldkandidater. Men det har ändå handlat om allsvenska konkurrenter.
”Vi kommer att vara mycket bättre nästa år”, sa Henrik Rydström efter guldet ifjol. Ett ganska djärvt uttalande. Men som det sett ut de senaste matcherna gör det lite småtrixigt för eventuella invändningar att få ordentligt fäste. Vem eller vad ska kunna stoppa Malmö FF i allsvenskan i år?
Ett givet svar på den frågan är ”något av de andra lagen”. På pappret har dock inget allsvenskt lag gjort nåt transferfönster som förskräcker. Snarare tvärtom, faktiskt. Jag tror i och för sig att både AIK och IFK Göteborg kommer att vara bättre än ifjol. Vilket kanske inte säger så jättemycket, för då utgår vi från en väldigt låg nivå. Så guldstrid för något av dessa båda lag … nja, näppeligen, va?
De som utmanade oss om guldet 2023 ser knappast starkare ut i år. Elfsborg har blivit av med sin isländske målvakt och tappat en del av sin offensiv – Bernhardsson, Gudjohnsen och Okkels har alla lämnat. De lämnar en del hål efter sig, särskilt som boråsarna värvat tämligen blygsamt. I de senaste årens framgångssaga BK Häcken finns visserligen stöttepelare som Mikkel Rygaard och den ene Gustafsontvillingen kvar, men den andre har styrt kosan till Japan för att där fortsätta tränas av Per Mathias Högmo. Värnamos succétränare Kim Hellberg har flyttat till Hammarby, men truppen där ser inte alltför imponerande ut.
Av tänkbara topplag återstår det Djurgården som vann sin cupsemifinal igår och som vi därmed ska åka upp till Stockholm för att möta två gånger med bara två veckors mellanrum (först i allsvenskans femte omgång, den 25 april, och sen i cupfinalen den 9 maj (finns en teoretisk möjlighet att finalen spelas på vår hemmaplan, men … ja. Eller nej.)). DIF har varit flitiga under transferfönstret och byggt om med många spelare både in och ut. Tunga värvningar i Albin Ekdal och Bodö-Gulliksen. Slår det väl ut kan det bli bra. Men för att återvända till det där pappret jag nämnde ett antal rader upp: det går förstås att vrida händer och rynka pannor över åldersstrukturen i vår trupp – 12 man över 30 år – eller att det höga antalet utlandsfostrade – 13 stycken om vi räknar in Daniel Gudjohnsen, och det gör vi väl – kan ställa till det eller att Europaspel alltid sliter. Men vänd och vrid som ni vill. Vår trupp är i allt väsentligt intakt sen i höstas. Anders Christiansen och Anton Tinnerholm är på väg tillbaks och laget har fernissats med Jens Stryger Larsen, Erik Botheim och Ricardo Friedrich.
Jämför de allsvenska lagens spelartrupper, och det är helt enkelt vår som skiner mest.
Det ger sinnesro. Skänker förtröstan. Men att helt vinka adjö till oron, det går förstås aldrig att göra.
Precis när jag satt mig ner för att påbörja den här texten ringer en kamrat. Han tycker det var bra att vi vann så övertygande i lördags. Såklart. Men det är ändå nåt som skaver. Han är en smula ängslig. Gillar inte att det ”strös för många superlativ”. Han drar på orden, suckar och smackar, och jag riktigt hör hur han virrar så smått på huvudet.
”Bara vi inte glömmer att göra jobbet”, säger han.
Nä. Just det. Det känns lite som om att vi i år, mer än någonsin, har lyckan helt i egna händer.
---
Tolv dagar kvar till seriepremiär. Ha en prima vecka allihop.
