Måndag morgon: Miljonrullning
Det är spekulerandets tid. På gott och ont.
Sillysäsongen är i full blom. Spelare värvas och säljs. Ryktena står som spön i backen. Men diskussionerna handlar inte bara om själva namnen på spelarna som eventuellt ska ut eller in. Här spinns det vidare kring det tema som Stefan pratade om i sin fredagstext. Nämligen det som sägs göra att världen snurrar:
Pengar.
Tesen, som inte alls lutas mot något genomarbetat statistiskt underlag, lyder så här: nog förefaller miljonrullningen in till allsvenskan vara större nuförtiden? Att spelare från vår serie säljs dyrare förklaras säkert delvis av allmän inflation, en svag svensk krona och, framförallt, allmänt galopperande priser på spelarmarknaden. Men jag tänker att det faktum att ynglingar som Hugo Larsson, Lucas Bergvall och Sebastian Nanasi tagit steget från allsvenskan till topp-fem-ligor och färgat direkt hjälper till att dra fyndsugna ögon hit – och att trissa upp priserna. Att två av fotbollsvärldens just nu hetaste forwards är svenskar (Gyökeres och Isak) skadar antagligen inte heller.
Några exempel, för att föra det hela i nån form av bevis: i somras såldes nämnda Sebastian Nanasi och Bergvall för niosiffriga belopp, räknat i svenska kronor. Göteborgs Malick Yalcouyé var enligt vissa medieuppgifter nästan lika dyr, men transfermarkt.com säger sju miljoner euro – oavsett vilket, en rejäl slant. I augusti betalade Luton 50 miljoner kronor för AIK:s Lamine Fanne Dabo. Och tittar vi på den senaste månaden hittas ett antal intressanta försäljningar och pris-rykten. Sirius har slagit sitt eget transferrekord två gånger om genom att först sälja Malcolm Jeng till Reims för 35 miljoner och sen Youssef Salech till Cardiff för 45. Elfsborg sägs begära ~70 miljoner för Timothy Ouma. Hammarby ännu mer för Bazoumana Touré. Det är två spelare med 27 respektive 23 allsvenska matcher och egentligen bara en hel säsong (Ouma gjorde några enstaka matcher 2023 också) under bältet. Och kanske mest imponerande (eller absurdaste, beroende hur man ser på saken) av allt: Sassuolo i italienska Serie B sägs villiga att betala 5 miljoner euro för Göteborgs Laurs Skjellerup. IFK Göteborg må få kritik för både det ena och det andra, men om det ligger nån sanning i detta kan jag inte annat än att buga djupt och respektfullt åt deras försäljningsansvariga.
Alla exemplen ovan ska förstås tas med rejäla nypor salt. Sifforna är vad jag kunnat läsa mig till i media. I några av försäljningsbeloppen räknas förmodligen diverse klausuler och på intet vis garanterade bonusar in. Eller så är de helt enkelt felaktiga. Och vad gäller spelare som ännu inte är sålda är det såklart så att vad klubbar sägs begära inte nödvändigtvis alls är detsamma som det de faktiskt får. Ändå vill jag nog påstå att trenden finns där. Allsvenska spelare kostar allt mer.
Vad tycka om detta då? Ja, som så ofta i denna komplicerade och mångbottnade värld finns det två sidor av alla dessa mynt. Minst.
För det första tänker jag att pengaflödet in är finfint för vår ligas status, attraktionskraft och förmåga att hävda sig i Europa. Mer pengar i systemet betyder att det kan betalas högre löner och köpas dyrare spelare, som ju också ser att vår avkrok i världen kan fungera som en utmärkt språngbräda direkt ut till riktigt stora klubbar.
Men om vi sätter på MFF-glasögonen då? När alla de andra allsvenska klubbarna (också) lyckas sälja dyrt, borde vi inte oja och oroa oss över att vårt ekonomiska försprång äts upp? Nej, säger jag. Jag vill å det bestämdaste tro att det gynnar även oss om allsvenskan tar kliv framåt, och att inhemsk konkurrens är en förutsättning för att Malmö FF ska fortsätta utvecklas. Dessbättre verkar det som om klubben håller med i detta resonemang. Nyligen publicerade The Athletic en artikel om den svenska fotbollsmodellen och Malmö FF:s framgångssaga. Där berättas att Niclas Carlnén är ”delighted” över att fler svenska lag kvalificerade sig för Europa ifjol, vilket motiveras så här:
”His reasoning is rooted in a form of enlightened self-interest. Malmö’s “dream,” he says, is to compete both at home and abroad. As things stand, though, there is a risk that they will be able to do neither: they may become too rich for their domestic rivals, but not rich enough to stand up to privately-owned teams from larger television markets elsewhere in Europe.
The only way to escape that bind, he believes, is for the Allsvenskan to grow, and for that rising tide to lift Malmö as it carries everyone else.”
Och så dunkar texten hem poängen kring en samarbetande, icke-missunnsam liga med ett citat:
”We want a strong league,” says Carlnén, “because we can see it is better for Malmö.”
----
Därmed över till baksidorna. Rent allmänt känns det förstås nånstans obehagligt att det så till synes bekymmerslöst strösslas miljarder över en sak som fotboll. Men glöm världssamvetet, bortse från sådana trivialiteter som att pengarna skulle kunna användas till viktigare och mera samhällsnyttiga saker, och några skav återstår ändå.
Som till exempel att det gärna uppstår en viss fartblindhet, eller till och med verklighetsfrånvändhet, i supporterled. På sina håll rynkades det på näsan åt försäljningen av Derek Cornelius. Och då inte enbart för att timingen var dålig – ”vi borde behållt honom över CL-kvalet”, sades det – utan också för att han gick för ”bara” fyra miljoner euro. På samma vis ser jag att det på forumet här bredvid argumenteras för att klubben inte ska sälja Taha Ali om det inte bjuds niosiffriga belopp. Eller i alla fall i det häradet.
Jag skulle bli väldigt förvånad om Taha Ali i slutändan inbringar den typen av pengar. För han har ju inte den egenskap som sedan ett antal år sedan övertrumfar allting annat: Taha Ali är inte längre någon ungdom. Ja, han blir ju förvisso bara 27 i år, men i fotbollssammanhang är det som alla vet inte det minsta ungt.
Titta på exemplen ovan: Stora pengar för Dabo, Jeng och Ouma. Inget ont om någon av dem, men de är spelare som inte ens i en allsvensk kontext kan kallas för stjärnor. Men unga, det är de. Talanger. Förädlingsbara, och därmed förväntat vidareförsäljningsbara. Och då, naturligtvis, till ett ännu saftigare pris. Intressant i detta sammanhang är att Elfsborg sägs ha fått runt 20 miljoner när de sålde Michael Baidoo till Plymouth härförleden. Baidoo har varit en poängmaskin för boråsarna de senaste säsongerna; jag gissar att de flesta Elfsborgare sett honom som en större nyckelspelare än Ouma. De båda satt/sitter på lika långa kontrakt. Ändå räknas det kallt med att Ouma ska säljas för flera gånger mer. Varför? Baidoo är född -99, Ouma -04.
Jaja.
Paupers will be paupers, bankers will be bankers
Some own pennies in a jar, some own oil tankers
… som världens bästa grupp skaldade för snart 40 år sedan (usch vad tiden går). Även om pengarna blir större så är de som redan var rika som fortsätter vara rikast.
För fjolårets säsong fick Premier League-klubbarna mellan 110 och 176 miljoner pund i TV-pengar. Hisnande summor.
Men de har legat på de nivåerna ett tag nu. Och vad får man egentligen för 176 miljoner pund? Tja, det är ju ett belopp som fortfarande räcker till en riktig världsklassanfallare. Men, faktiskt, inte så mycket mer nuförtiden. Här hemma tappar Max/Discovery rättigheterna till allsvenskan efter årets säsong, och såvitt jag kan förstå har Telia/TV4 betalat ungefär samma pengar för att ta över avtalet. Ser alltså ut som om TV-avtalssummorna har stabiliserats. TV-bolagen budkrigar inte på samma vis. TV-pengarna lär knappast mångdubblas inom överskådlig framtid. Dramatiska ökningar på biljett- eller sponsorintäkter? Hm. Knappast, va? Och även om stora klubbar brukar vara duktiga på att hitta kryphål gör ändå regelverk som UEFA:s ”Financial Sustainability” och Premier Leagues ”Profit and Sustainability Rules" det svårare för svinrika ägare att helt obehindrat pumpa in obegränsat med pengar i sina leksaker/klubbar.
Allt detta spekulerande i unga fotbollsspelare – som ju inte bara handlar om att utländska klubbar letar fynd här, till exempel läste jag häromdan att Hammarby sägs betala 9 miljoner för en 18-åring från Elfenbenskusten – får mig att tänka på milennieskiftets IT-bubbla. Eller på tulpanmanin i Holland på 1630-talet, då priset på tulpanlökar raskt steg till oanade – och absurda – höjder, för att en kort tid senare sedan snabbt rasa neråt igen. Så där satt folk och glodde på sina numera i princip värdelösa blomster eller internetbolagsaktier och frågade sig hur det här egentligen gått till.
Så kan spekulationssnurran kring unga spelare fortsätta uppåt i all evighet, i en fart som är väldigt mycket högre än intäktsökningarna i övrigt? Är pengarna verkligen obegränsade? Har detta pyramidspel bara vinnare?
Bubblor tenderar ju att spricka. Förr eller senare. Men vad vet jag?
