Måndag Morgon - Mina första hjältar
Malmö FF har haft många hjältar och legendarer i sina led. Idag minns jag mina första himmelsblå idoler.
Fjärran från kvällens larm och batalj i Stockholm, vänder jag mig i stället mot minnenas allé och minns mina intryck av spelarna som var MFF:s ryggrad de år då jag började gå på Stadion.
Jag var i femårsåldern då jag fick följa med min far och mina farbröder de första gångerna. Vi är någonstans runt 1977 och sanningen att säga är minnena rätt diffusa från de första åren. Jag minns hur min far pekade på en av spelarna med snedlugg och ett bandage om knät och sade "Där Pontus, där är Bosse Larsson. Det är Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna.".
Så mycket mer minns jag inte av just spelarna från de första åren på Stadion, jag var mer fascinerad av den enorma vita betongkolossen, alla människor och den där hypnotiskt förtrollande smaragdgröna mattan som var en så oerhört vacker backdrop till de himmelsblå tröjorna och vita shortsen. Jag var fast. Det var min första kärlek, helt enkelt.
Men i takt med ålder, vana och förståelse för själva spelet började jag i början på 1980-talet verkligen skaffa mig idoler i laget. Det var i glappet mellan Bob Houghton och Roy Hodgson när laget leddes av Keith Blunt och Tord Grip. MFF var i en liten baksmälla och generationsväxling efter Europacupfinalen 1979, men man hade ännu spelare av högsta klass.
Den första spelaren som jag fastnade för var anfallaren Thomas Sjöberg. Den målfarlige helsingborgaren var lite skallig och hade skägg, vilket gjorde att han (i alla fall på avstånd) påminde mig om min pappa och jag antar att det spelade in då han blev min förste himmelsblå idol.
En annan tidig hjälte var Magnus Andersson. Magnus, den superpålitlige backen var ju även polis, ja det här var ju på den tiden våra stjärnor och landslagsmän faktiskt hade riktiga jobb vid sidan av fotbollen! För en liten påg som mig var det på något vis det absolut häftigaste man kunde tänka sig. MFF-spelare och polis, det var ju bara för maxat!
Sedan hade vi givetvis Roy Andersson. Mannen som avlat Sveriges bäste back genom tiderna och Sveriges bäste sportch... f´låt direktör. När MFF fick frispark någorlunda nära straffområdet ropade publiken taktfast "Roy! Roy! Roy!" i väntan på att Roy med sina muskulösa stockar skulle avlossa sin mäktiga bössa. Än i dag refererar jag till Roy när jag ser till exempel mitt kära barnbarns kraftiga bebislår.
Den störste hjälten för mig från den här tiden var dock Janne Möller. Det fanns en enormt cool aura runt vår målvaktsstjärna och jag minns så väl när han kom hem efter några proffsår i Bristol City och Toronto Blizzard att hela laget lyfte efter några horribla målvaktsår med darriga keepers som Tony Ström och Pertti Alaja. Kort efter Möllers comeback i MFF anslöt Roy Hodgson och ny storhetstid tog sin början.
Skall jag på något sätt knyta ihop mina gamla idoler med dagens match så är det med stolthet jag kan berätta att jag var på plats när Janne Möller gjorde sitt enda allsvenska mål den 22/5 1986. MFF ledde med 4-0 när man fick en straff i slutminuterna och utespelarna ropade fram sin gamle keeper som tryggt satte 5-0. Vilka var motståndarna tror ni? Jo, Hammarby givetvis.
Med det minnet startar vi dagen med en god känsla och ser fram emot tre himmelsblå poäng i kväll.
