Måndag Morgon - Morgonluft
Veckan som gick blev bra och veckan som kommer blir intressant. Ett pressat MFF andas åter morgonluft.
Efter en blytung bortaseger mot Elfsborg som i förlängningen tycks ha varit en vass nål i den uppumpade gulsvarta Boråsballongen kändes livet som MFF:are lite lättare igen efter en smärtsam period av skador, ineffektivitet och oflyt.
Därefter kom klangochjubel-föreställningen mot Örebro hemma och plötsligt kändes allt inte bara lättare, utan riktigt MFF:skt bra. Serieledning (om än bara för stunden innan DIF planenligt slog jumbon ÖFK), självförtroende, rutinerade stjärnor som levererade och unga talanger som imponerade. Känslan är att svackan är över och Di Blåe är tillbaka!
Nu väntar en Champions League-vecka och det är Zenit borta i självaste S:t Petersburg som väntar. MFF drar i österled och en ruggigt tuff match väntar de himmelsblå. Samtidigt är det givetvis oerhört skönt att få gå in i en så inspirerande drabbning efter att ha städat upp lite i röran hemma i allsvenskan. Kan vi ta tre poäng mot formstarka Mjällby i helgen därpå börjar det bli riktigt spännande.
Men för att återgå lite till veckan som gick vill jag dröja kvar vid några intryck som gladde mig speciellt.
Först och främst laginsatsen i Borås. Det kräver något speciellt av en trupp som är svårt vingklippt av skador och avstängningar, hårt drabbad av formsvackor och motiga domslut att samla ihop sig och kriga in tre poäng mot en toppkonkurrent på bortaplan som tillika är en av de mest osexiga plastarenorna i landet. Vi gjorde det och det lade grunden till storsegern mot Örebro och Elfsborgs kollaps mot Mjällby.
Sebastian Nanasi. Skenet bedrar lite när det gäller den här pojken. Hans kerubliknande uppenbarelse är kanske inte det vi förknippar med en MFF-stjärna, men för oss som varit med ett tag så finns det faktiskt inte bara utseendemässigt, utan också spelmässigt likheter med en ung Robert Prytz. Huruvida Seb når Prytzens legendarstatus och klår hans 56 landskamper låter jag vara osagt, men det han visar just nu säger att det inte är omöjligt.
Antonio Colak. Det är helt omöjligt att inte älska denna man. Följer man vår store tysk-kroat på instagram vet man att en av hans mest återkommande hashtags är #alwayspositive och där har ni kanske den största anledningen till att han är så bra.
Toni har haft en liten svacka sedan succén mot Rangers, men han har inte slutat springa, han har inte slutat kriga och han har inte slutat vara positiv. Hans attityd lyfter laget och han ger alltid sina medspelare utrymme genom ständigt löpa rätt och göra sin del av jobbet och lite till. Att mannen tillika ser ut som en Hollywoodstjärna från 1940-talet gör ju inte saken sämre.
Nu ser vi fram emot onsdagens batalj i Ryssland. Det blir en tuff holmgång, men i fotbollens värld kan allt hända. En MFF:are ger aldrig upp en match utan strid.
