Måndag morgon: "Hello, my name is Robert - do you want me?"
"Robert fick av orsaker jag inte kommer ihåg aldrig något kontrakt med Maccabi Netanya och jag fick inget scoop. Jag är inte ens säker på att han hade kvar sitt kontrakt med Malmö FF när han åkte ner till Israel."
På sina ställen idag skrider kvinnor fram med ljus i håret och sjunger sånger från andra århundraden för att lysa upp den mörka årstiden. För 25 år sen var det jag som skred fram och sjöng samma sånger, med ett stearinljus i handen (tack och lov slapp jag ha det på huvudet). Det lät nog inte alls vackert.
Vi var på kibbutz i Israel och jag var en av få med blont hår, och jag var den ende med långt blont hår. Att jag var av manligt kön var en tämligen ointressant detalj ansåg de andra svenskarna. Här skulle det minsann visas upp hur vi nordbor firar den 13 december, och Lucia ska ha långt hår. Basta.
Efteråt bjöd vi de chockade israelerna på pepparkakor och saftglögg som någon lyckats få en anhörig att skicka ner. Jag gick runt med ljuset i ena handen och pepparkaksburken i den andra. Ett stort vitt lakan var virat runt min magra kropp och det var egentligen bara huvan som fattades för att jag skulle bli betraktad som en fullfjädrad Ku Klux Klanmedlem.
Barn grät och de vuxna stirrade på mig och mina tärnor och stjärngossar med en kombination av skräck och avsky i blicken. Jag förstår om få av dem någonsin valde Sverige som resmål i framtiden.
Det var inte ett av mina stoltare ögonblick, men just när vi planerade den här Luciamorgonen verkade det hela som en god idé.
Dagen därpå blev jag av min chef beordrad att plocka avokados så långt bort från de andra som bara var möjligt. På eftermiddagen kom en av initiativtagarna bakom Luciaidén fram till mig och försökte få med mig till ett nytt upptåg - självklart sa jag ja. Det var ju nämligen inte vem som helst som hade valt ut mig som sin partner in crime, utan en livs levande fotbollsspelare i Malmö FF.
Vi kan kalla honom för Robert. Hans tjej hade kommit samtidigt som jag i mitten av september till kibbutz Bahan och Robert kom någon månad senare. Efter fotbollssäsongen alltså. Robert var en spelevink, en upptågsmakare, en man med många järn i elden. Han stod under kontrakt med MFF sa han, men det hindrade inte honom från att själv söka upp Maccabi i den närliggande staden Netanya för provspel.
Robert och jag åkte dit en blåsig dag och medan han klädde om dagdrömde jag mig bort till förstasidor på Sydsvenskan och Kvällsposten, för Robert hade lovat mig att jag fick bli den som skulle rapportera hem om transfern. Provspelet gick enligt Robert lysande och nu skulle han bara komma på något som gjorde att han kunde bryta kontraktet med MFF. Själv började jag fila på en text.
Muamet Asanovski fick för ett tag sen reda på att han inte längre är önskvärd i Malmö FF. Hårt uttryckt kan man säga att han inte är bra nog, han platsar inte. Hans förtvivlan måste vara stor. Har man tränat och levt fotboll i en klubb under lång tid och tänkt sig att det är med det här laget man ska vinna titlar är det såklart en dröm som går i kras likt 10 speglar som faller till marken.
Han, och alla andra som inte fått lika mycket uppmärksamhet som ”Mudi” men som rönt samma öde, får gå vidare. Muamet har satsat hårt på en framtid i MFF, men nu får han se sig om efter nya klubbar. Jag hoppas att han knyter nävarna och vill visa att de ansvariga i Malmö hade fel. Först om några år kan vi se tillbaka och säga om det var ett klokt eller dåraktigt beslut att inte behålla honom.
Men redan nu kan vi slå fast att elitfotboll inte är någon välgörenhetsinrättning, det ska inte heller vara det. De bästa vinner, de andra åker ur. Så är det. Och fler står på tur i framtiden. Många är de som drömmer om att få spela inför 10 000-tals människor på Stadion iklädd den vackraste av dräkter; det stora flertalet kommer att ha drömt förgäves.
Det är en bister verklighet. Så många löften det finns som inte får plats när bara spjutspetstalangerna ges speltid. Jag kan sörja över det faktum ”Mudi” inte längre är kvar, för jag trodde verkligen mycket på honom så sent som i vårvintras. Och som människa kan jag känna empati med honom och hans nederlag.
Samtidigt minns jag också en hel del talanger som blev kvar några år för länge och som tog trupplats från andra betydligt bättre spelare. För i slutändan är det segrar och mästerskap vi vill se, och då kan bara de bästa som är möjliga att få tag på spela i Malmö FF.
Robert fick av orsaker jag inte kommer ihåg aldrig något kontrakt med Maccabi Netanya och jag fick inget scoop. Jag är inte ens säker på att han hade kvar sitt kontrakt med Malmö FF när han åkte ner till Israel. Han sa det, men han sa så mycket annat som inte visade sig stämma. Han var charmig och tog mig under sina vingars skydd. Han kunde prata, på gott och ont, men så här i efterhand vet jag inte hur mycket som stämde.
Jag har senare fått reda på att han sågs som en stor talang, men att han slarvade bort den genom upptåg och bristande seriositet. Sist jag hörde talas om honom var han i fruktgrossistbranschen, men det är snart 20 år sen så mycket har säkert hänt sen dess. Återvände till MFF gjorde han emellertid aldrig.
Några dagar efter Lucia var det dags för nästa upptåg, det som Robert berättade om under ett avokadoträd. Vi klädde ut oss i luciadräkterna, målade våra ansikten svarta, satte fjädrar i håret och gick för att göra vad vi blivit ålagda av kibbutzen: samla ihop kycklingar till slakt. Vi hann inte ens innanför dörrarna innan vi åkte ut. Robert klarade sig som vanlig helskinnad från det hela, medan jag åkte på ännu en straffexercis.
Men han klarade sig inte genom nålsögat när det kom att ta det sista steget in i den himmelsblå framtiden. Jag undrar ofta vad det hade kunnat bli av honom om han hade tagit fotbollen i MFF på större allvar. Precis som jag idag undrar vad det kommer att bli av Muamet Asanovski. Han har inga likheter med Robert i övrigt, utan vad de delar är ödet att inte längre räcka till. Att inte platsa. Att inte bli betraktad som bra nog för att förbli en himmelsblå spelare.
Jag önskar Muamet Asanovski lycka till i framtiden. Han och alla andra (och här är Joseph Elanga ett lysande exempel) har varit en av dem vi har hoppats på och sett upp till. Tack för den här tiden.
***********
Idag lanserar vi den nya designen här på Himmelriket. Vi tycker att det ska synas vilka som är svenska mästare, men samtidigt är vi Malmö FF och vill inte ta i med en massa guldfärg och annat kitsch. Lite lagom ansåg vi fick räcka.
Och äras den som äras bör: Himmelrikets tidigare chefredaktör – Micke Möller, som stod för arbetet med designen.
