Måndag morgon: Premiär!
"Ännu ett SM-guld inte var så intressant längre, fem raka seriesegrar hade lett till en mättad slentrian."
Motala
Måndag. Starten på en ny vecka, början på en ny säsong. Premiärmåndag.
Så mycket att se fram emot. Marcus och Markus. Drama och diskussioner. Berget, Bengtsson och Bachirou. Genombrott, hjältar och jubel. Uwe och UEFA. Besvikelser och bengaler. Guld för Gall, Lennart tillbaka till Lewicki. Debatter och debaclen. Tabbar och tabeller. En stad för Stadion, ett Stadion för staden.
Allt det där har vi framför oss. Så, låt oss blicka tillbaka.
Den 15 november 1989 förlorade MFF den tredje och avgörande SM-finalen mot Norrköping efter förlängning och straffar på gamla Malmö Stadion. Publiksiffran skrevs till 5 598 personer. Samtidigt spelades en ishockeymatch några hundra meter därifrån, en seriematch i Södra division 1 mellan Malmö IF och Tyringe. Publik 5 652.
Dessa siffror dyker upp då och då som ett lågvattenmärke när någon ska beskriva Allsvenskans eller Malmö FFs publika utveckling fram till idag. Jag brukar beröras av att läsa dem för jag var där. På båda matcherna, faktiskt.
Jag var en 12-åring som följde med min far på MIF:s matcher och Percys nybygge var det som kittlade mest då. Men jag minns hur tidningarna piskade upp konkurrenssituationen, vilken klubb eller sport skulle vinna kampen om Malmöborna? Vad var störst, den unga och kaxiga klubbens väg mot toppen eller ännu ett SM-guld i mängden för stadens redan bortskämda fotbollförening?
Även om hockeyn skulle visa sig vara vinnare i slaget om publiken den här kvällen så var det inte så svart eller vitt. Flertalet hörsnäckor uppkopplade mot Radiosporten syntes ibland besökarna på Isstadion. Jag tror mig minnas att speakern målrapporterade så fort något hade hänt på grannens gräsmatta. Ett klart minne har jag av mannen på raden bakom mig som hade med sig en portabel och batteridriven tv-mottagare, kanske Malmös första smartphone?
När den tredje perioden tog slut hade hemmalaget vunnit. Men det stod fortfarande 3-3 i fotbollens förlängning och straffavgörandet var bara några minuter bort. Jag sprang tillsammans med min fars kamrat och ett par hundra till för att ta del av ännu ett avgörande denna afton.
De som anlände först klättrade in på arenan via vändkorsen. Jag hann börja oroa mig om jag hade fysiken för att planka mig till en livebiljett. Men innan jag sattes på prov hade någon sann vardagshjälte dragit upp haspkolven till den stora grinden i det sydöstra hörnet och entrén var plötsligt både öppen och fri.
Sedan fick jag se något som jag då aldrig tidigare hade sett. Åtminstone inte i verkligheten. Malmö FF förlorade. Niklas Larsson (senare Nyhlén), Patrik Andersson och Joakim Nilsson brände sina 11-meterschanser. Norrköpings Jan Kalén blev istället guldhjälte som siste målskytt.
Den här kvällen är ett starkt personligt minne. För spänningen förstås, men också hur stämningen var. Hur folk pratade om Malmö FF som laget som bara tänkte på pengar och sålde spelare så fort de gjort en bra halvlek. Att ännu ett SM-guld inte var så intressant längre, att fem raka seriesegrar lett till en mättad slentrian.
Jag tänker på den här tiden ibland och vad som har hänt sedan dess. Det kan en för all del göra utifrån Malmö IF också.
Idag har vi flest allsvenska guld av alla, men vill bara ha fler. Oavsett vilka europeiska lag vi lottas mot blir det årets höjdpunkt. Kommer det inte fler än 17 000 personer till vår fortfarande moderna arena ikväll blir vi besvikna. Detta är något Malmö FF och vi ska glädjas åt och vara stolta över.
Eller så hoppar en över nostalgin och historian och bara njuter av att det äntligen är igång. AIK har redan tappat poäng, Norrköping är nollat och IFK Göteborg går redan på knäna. Potentiellt toppmöte mot Häcken väntar.
Nu börjar den, Allsvenskan 2019.
Framåt Malmö!
