Måndag morgon: ... och nu då?
Det går fortfarande att frottera sig i mästarhandduken och samtidigt blicka framåt kring tre olika ämnen.
Stiltje. Snart semester för spelarna. Själv har jag – än så länge – inga problem alls med händelsevakuumet som råder. Det är ganska skönt att luta sig tillbaks i mästarsits och småfundera lite på det som komma skall. Och alldeles händelselöst är det ju faktiskt inte. Till exempel lottades nu i helgen det cupgruppspel som väntar i februari.
Att Varberg hamnar i vår grupp visste vi på förhand. Ena lotten är sedan en repris från fjolåret. IFK Luleå, som blev femma i division 2 Norrland i år, är ett av de blott två icke-SEF-lag som lyckats ta sig till gruppspel. Någon spelordning är inte satt än, men jag förmodar att detta innebär att Malmö FF får åka de 150 milen upp för återbesök i den där inomhushallen vi spelade i, och där Sebastian Nanasi till sist lyckades toffla in ett sent segermål, ifjol.
Fjärde laget i gruppen är Öster. Många förhandstips trodde på uppflyttning för det klassiska laget från Växjö, så årets fjärdeplats är klubben och dess supportrar gissningsvis inte särskilt nöjda med. Framåt levererade i alla fall Adam Bergmark Wiberg och Jesper Westermark 14 respektive 17 mål. Men det räckte alltså inte.
Nåja. Helt oöverkomlig känns denna grupp inte.
Vad gäller den silly season som väntar kan vi än så länge bara spekulera. Det formella transferfönstret är i de flesta europeiska ligor öppet i januari. Det svenska har ju numera ändrats till åtta veckor vardera på vintern och sommaren, vilket innebär att det inte öppnar här förrän i februari. Men ryktas lär det göra. Törs vi ändå tro på ett relativt lugnt fönster för Malmö FF? Med kanske någon enstaka tjugomiljonersvallen-sprängande anfallsvärvning? Riktigt rejält betalt för Sebastian Nanasi?
Blir också intressant (i brist på bättre ord) att se vad som händer kring arrangemangen. En liten första parentes här: exempelvis kan ju inte Malmö FF vara supernöjt med brandlarmsfunktionen på Stadion. Att larmet består i ett automatiserat meddelande som nästan alla skiter i (själv tänkte jag mest att det var nåt som hakat upp sig), och att detta dessutom låser högtalarsystemet och omöjliggör realtidsmeddelanden från en ”riktig” röst, känns som en direkt frontalkrock med allt vad brandsäkerhet borde vara. Å andra sidan: vad vet jag. Att det fungerar så här är kanske helt enligt brandskyddskonstens alla regler.
Men på ett mera allmänt åtgärdsplan då? För några dagar sedan berättade Per Eliasson, som är säkerhetsansvarig på SEF, för Sveriges Radio att förändringar är att vänta. Åtgärder det funderas på, enligt inslaget, är skärpta regler mot maskering, avstängda sektioner på läktarna, längre avstängningar för supportrar som inte sköter sig och större tillgång till kameramaterial.
Jo. Det har varit ett stökigt år. Vansinnigheter med människor som efter slutsignal rusar över plan för att slänga upp tända fyrverkeripjäser mot bortasupportrar. Trista, men i all sin absurditet också skrattretande, scener där en liten grupp män med bister uppsyn och kaktusar i armhålorna traskar in på innerplan för att lägga sig i ett gruff spelare emellan (för övrigt ett uppträde där vi på Malmö FF-sektionen för en kort stund såg ut som den vettiga delen på arenan – tills någon slängde in en banger på plan och i ett slag, eller åtminstone smällarknall, förstörde den illusionen).
Så kan det givetvis inte fortsätta. Samtidigt kan jag fråga mig om det finns en risk i vilken riktning opinionen mot allt detta pekar de eventuella åtgärderna. Exempelvis gör den här intervjun i Sydsvenskan, där kommunalrådet Anders Rubin sägs ”försvara bengalbrännarna”, mig en smula fundersam. Nästan lite beklämd, faktiskt. Bakgrunden är i princip att Anders Rubin twittrat den i mina ögon inte alltför kontroversiella synpunkten att själva guldet ändå övertrumfat det negativa under matchen. SDS väljer att till artikeln inkludera en bild från 2016, med Anders Rubin gratistittandes på match från en loge. Inte för att det har någonting med det här att göra, men som för att … ja, kanske för att låta påskina att det här är en person med tveksam vandel (för att använda ett ord som i dessa dagar och tider innehåller en viss laddning)? Hursomhelst känns det … lite lågt.
Anders Rubin återvänder ett par gånger till att han tycker att man måste ”konstruera regler som funkar i den verklighet som finns”. SDS avslutar med en fråga som osar av indignation:
”Tror du inte att det finns risk att personer som är för bengaler tar dina uttalanden som intäkt för att det är ett okej beteende?”
”För” eller ”emot” bengaler – är det så enkelt? Ja, kanske det. Det är i alla fall väldigt svårt att vara ”för” dem när de slängs mot andra människor. Men jag tänker att det kanske är komplexare än så? Att den som stirrar sig blind på själva bengalbrännandet både får ont i ögonen och missar en massa annat? Som exempelvis nyansskillnaderna mellan koordinerade bengaltändningar innan avspark och rent livsfarliga våldshandlingar; eller attityder supportrar emellan där det saknas nån sorts grundläggande förståelse för att den optimala läktarupplevelsen inte ser likadan ut för alla*; eller det något märkliga signalvärdet i att ”nolltolerans” inte innebär mer än några minuters speluppehåll när det man säger sig nolltolerera inträffar?
Jag vet inte. ”Dialog”, brukar det pratas om. Ett urvattnat ord, och min gissning är att de som mest hade behövts engageras i samtal inte är det minsta intresserade av att delta. Så jag är sannerligen inte avundsjuk på dem som ska hitta rätt – i bemärkelsen rätt balans mellan konkret effekt på det som gör skada och bibehållande av sådant som är positivt – åtgärdsvägar framåt. Men, som sagt: intressant att följa, det blir det i alla fall.
Det om det. Ha en fin vecka, käre läsare.
* En sak som, där och då, störde mig något alldeles oerhört var det konstanta flaggviftandet under bortamatchen mot Varberg. Eller var det Värnamo? I alla fall: Jag såg kanske en tredjedel av planen och var svinirriterad. Så varför gick jag inte bara och ställde mig nån annanstans då? En högst relevant fråga. Som jag inte har nåt riktigt bra svar på. Poängen är i alla fall denna: vi gillar, störs av och tycker olika när det gäller vad som är viktigt där på läktaren. Det kan det vara idé att påminna sig om.
