Måndag morgon: Olé olé Wilton
Är det i själva verket vad som gör en stor MFF:are? Förmågan att växla mellan att vara geni eller fubbick?
Måndag morgon och en ny vecka. Att kommande sju dagar ska tangera föregåendes underhållningsvärde är mycket begärt. Hjälteinsatsen och nästan-miraklet mot Zagreb följdes upp av en EL-lottning där MFF hamnade i samma grupp som Alkmaar och Austria Wien. Att många kallade det en helt okej lottning är väl ett tydligt tecken på att det är rätt så roligt att vara himmelsblå nuförtiden.
Lägg därtill att Malmö igår besegrade Elfsborg med 2-1. Att kalla resultatet orättvist känns mastigt, men kanske lite tursamt ändå? Men vi behöver alla möjliga poäng, även de mindre smickrande. Hursomhelst är det många som uppskattar att traditionen hålls vid, matcherna mellan Borås främsta och Skånes stolthet är alltid välspelade och underhållande.
Pontus Jansson fortsätter att imponera och dominera. Under en säsong där flera spelare haft det motigt har han, jämte Dusan Melicharek, varit den som tagit störst kliv framåt efter guldåret 2010. Och det är härligt på alla sätt. En stor, lång och stark mittback från Arlöv, kan det bli mer Malmö FF? Möjligen om hans föräldrar är födda i Bjärred då.
Annars kan man väl inte säga annat att Wilton Figueiredo var den stora matchvinnaren i söndags kväll. En flott frispark och det avgörande segermålet noterades han för och visst var han bra också i övrigt? Det är lustigt, är det inte lite typiskt att spelare som ligger supportrarna varmt om hjärtat ofta också är de som får mest skit? Är det i själva verket vad som gör en stor MFF:are? Förmågan att växla mellan att vara geni eller fubbick? Jonnie Fedel, Olof Persson, Ulrich Vinzents… Idag ikoner, men alla har genom åren också fått ta emot en hel del annat från läktaren än lovord och guldstjärnor.
Wilton skjuter för mycket, för högt och för snett. Ända tills han gör mål, då är det oftast klockrent. Kanske är han inte av samma brasilianska kaliber som Afonso Alves, men finns det någon som vill spekulera i var vi hade varit utan Figueiredo i laget?
Inför bortamatchen mot Glasgow stod jag intill när två skotska journalister högg tag i den sydamerikanske malmöiten. De öste på med frågor om hans gamla kompisar Adriano och Kaka; hur väl de kände varandra, hur mycket kontakt de hade idag och hur de var som personer. Wilton svarade med ett artigt leende trots att han var där för att prata om sig och sitt lag. Inte ens när han fick frågan om han någon gång sett en Champions League-match tappade han humöret, utan istället tackade han efteråt för intervjun och bad om ursäkt för sin knaggliga (men i högsta grad fungerande) engelska. Det är svårt att inte tycka om en sådan kille.
Lägg därtill frisparken mot Zagreb i tisdags, 2-0-målet mot Helsingborg i fjol och alla kanoner upp i nättaket under 2010. Tänk på danserna, hur han manar på klacken i viktiga lägen och hur ofta han är den som retar mest gallfeber på motståndarna. De flesta räknar med att det här Wiltons sista säsong i Malmö-tröjan. Handen på hjärtat, vem kommer inte att sakna honom?
