Måndag morgon: Om det gemensamma supporterskapet
Den gångna veckan bjöd på flera allsvenska fotbollsmatcher med flertalet mål, frisparkar och felaktiga domslut. Men för en gångs skull var det inte dramatiken på plan som väckte mest känslor.
Ivan Turinas plötsliga bortgång skakade inte bara om tillvaron för Ivans familj, vänner och lagkamrater. Sorgen drabbade inte bara de trognaste AIK-supportrarna utan hela fotbollssverige. På nätforum, kommentarsfält och arenaläktare har människor som i vanliga fall håller på andra lag än Turinas visat sina djupa och uppriktiga sympatier.
Det vi alla har gemensamt är kärleken till vårt lag, vår sport och vår Allsvenska. En kärlek som av utomstående ofta kan ses som blind och onyanserad. Visst, i många ögonblick reagerar supportrar med passionen som drivkraft snarare än förnuftet. Och, ingen kan förneka att det alldeles för ofta händer att känslorna rinner över eller att de blir okontrollerade.
Men, de senaste dagarna har visat att bilden av fotbollsfans som en enbart öldrickande, våldstörstig och lokalpatriotisk pöbel är felaktig. Även i denna folkrörelse ryms mängder av omtanke och medmänsklighet.
Oavsett var döden slår till så gör den det obarmhärtigt. Någon som man varje veckat hyllat och sjungit till är plötsligt borta. Någon som man tagit sig rätten att kritisera med önskan om bättring finns inte mer. Det blir bara… Tomt.
Det verkar som att det måste till något sådant här övergripande och drabbande för att även allmänheten ska uppfatta fotbollspubliken som något annat än en säkerhetsrisk. Som inblandad i Himmelriket märker man av en djupare medvetenhet än så varje dag.
Under en lång höst och vinter har vi i MFF-kretsar dragits med problematiken kring att en av våra spelare anklagats och dömts för brott mot lagen. Ett brott som är av sådan moralisk karaktär att det inte går att vifta bort, trots ett lindrigt straff.
Om man tar sig tid och läser igenom diskussionerna kring Albornoz så ser man ett brett spektrum av åsikter, motiveringar och funderingar. Även om många är säkra på sin sak, så finns inga svarta eller vita lösningar. Man söker förståelse, man letar efter vägar som leder till utveckling.
Frågan om bevarandet av 51%-regeln är ett annat ämne som delar ”den stora pöbeln” i mängder av läger. Även arenabyggen engagerar. Liksom gräsmattsskötsel. Och välgörenhetsturneringar. Namninsamlingar. Eller vilka textilier som rekommenderas till ett derbytifo.
Når jag söker information eller inte riktigt vet vad jag själv tycker kring något som rör MFF, fotboll eller livet i allmänhet söker jag mig först till supporterkanalerna. Det är där kunskapen, känslorna och engagemanget finns. Det är de sakerna supportrar verkligen står för.
Förbunden och medierna måste börja förstå det. Vi supportrar måste bli bättre på att förmedla det.
Framåt Malmö!
