Måndag morgon: Om ett klipp
Allting i kronologisk ordning, utan berättarröster eller parallella sidoberättelser. Inga djärva artistiska grepp alls egentligen, ändå är det ett konstverk. Ett komplett konstverk.
Ännu en vintervecka är avklarad. Ännu ett träningsläger är avverkat och tack vare kollegorna Lind och Zackrissons flinka arbete har det under februari månad funnits åtminstone ett relevant alternativ till övrig medias besatthet av den svenska melodifestivalen.
Nu fortsätter vinterträdan. Mörkret är kanske inte lika becksvart och kylan inte lika hård som under veckorna innan Tropicana. Träningsmatch redan på fredag, om inte på hemmaplan så åtminstone på Limhamn. Men ändå, den riktiga våren känns fortfarande obekvämt avlägsen.
Forumrävar och övriga himmelsblå skribenter får ursäkta, men det finns en behandling framför andra som jag vill rikta min tacksamhet till. När abstinensen och längtan blir för stor. När vinteruppehållet känns mer permanent än tillfälligt och när man nästan, nästan, nästan glömt bort hur det är att följa ett fotbollslag…
Då finns det där. Det åtminstone internt berömda youtubeklippet signerat staxen1. Den ihopsatta kortfilmen som trots sin livslängd på knappa sju minuter ändå hinner med att säga allt. Bilderna från hemmaderbyt mot Helsingborg 2010 som sammanfattar och förklarar om inte meningen med livet, så i alla fall resten.
Det är ett tag sedan, jag vet. Och det är knappast lönt att tipsa om det, det finns väl ingen Himmeriketläsare som inte redan har sett det. Och upphovsmannen har säkert redan blivit hyllad och tackad. Men jag känner mig ändå manad att uttrycka min uppskattning för denna lilla skapelse som regelbundet förgyller min vardag.
Egentligen är det ju inget märkvärdigt. Ett kollage av bilder och scener filmade av olika personer och kameror, ett dramatiskt ljudspår med idel inzoomningar och slowmotionrepriser. Allting i kronologisk ordning, utan berättarröster eller parallella sidoberättelser. Inga djärva artistiska grepp alls egentligen, ändå är det ett konstverk. Ett komplett konstverk.
Sekvenserna innan avspark får med de flesta aspekterna som fanns i luften den där höstkvällen. Förväntan. Spänningen. Sammanbitenheten. Koncentrationen. Men också glädjen på läktarna. Festen. Stämningen.
Sedan brakar det loss. Stråkarna ökar tempot när de fortsätter att ackompanjera ett virrvarr av närkamper och styrkemätningar. Det smäller på likt boxningsscenerna i Tjuren från Bronx. Det springs, ramlas, skriks och viftas. Men mest träffande är blickarna. Det finns en hypnosframkallande svärta i samtliga spelares ögon, blickar som förmedlar en och samma sak: Det är nu det gäller, bara nu.
Det är vansinnigt effektfullt. Det är precis den typ av dramaturgi som får oss vanliga män i en vanlig ålder med helt vanliga liv då och då att posera i hemlighet framför spegeln och låtsas att vi är gladiatorn Maximus, mörkrets riddare Batman eller kort och gott Clint Eastwood.
Plötsligt avbryts det täta och intensiva bildspråket till en bild ur överblicksläge. Malmö stormar fram i en spelvändning. Figueiredo driver fram, spelar in i straffområdet till höger där Hamad skickar bollen vidare till planens yngsta spelare som tar emot, får en meter till sin försvarare och placerar skottet kliniskt i den bortre burgaveln.
Dardan Rexhepi. Han är även idag ung och under utveckling med mångas förhoppningar i ryggen. Men då, efter att ha gjort första målet i den mest upphaussade matchen på flera år, då var han kung. Kungen av Malmö, Skåne och Allsvenskan. Inte bara gav han sitt lag ledningen, han gav också alla anledning att svälja den förtret och pessimism som hängt med sedan både Daniel Larsson och Agon Mehmeti dragit på sig onödiga kort i Åtvidaberg och blivit avstängda inför derbyt.
Dardan hamnar underst i en hög av vrålande MFF:are. Ivo ställer sig bredbent över sina firande lagkamrater och höjer bägge armarna i luften mot ståplats. Kommentator Lasse Granqvist går upp i sin sedvanliga falsett: - Han lirar ju juniorfotboll i vanliga fall! Euforin är total.
Kampen fortsätter. Di blåe mot de röda. De goda mot de onda. MFF mot HIF. Jeffrey sänker en täckande back med ett skott som tar i nacken. Pekalski vinner en närkamp genom att baklängeslobba över Erik Sundin. Danile Andersson får motvilligt gå av plan för att plåstras om.
Och så, den kanske mest talande situationen. Lagkapten Lantz ser ut att fått utrymme för att driva bollen framåt. Bakom honom kommer Guillermo Molins i en rasande fart, slänger sig med benet före och får bort bollen och omkull Lantz. Farligt, våldsamt men också en klockren tackling och en underbar brytning. Lantz blir sittande på gräset och kastar en vädjande blick mot domaren. Gische är redan på väg därifrån, på jakt efter bollen.
Molins, Durmaz, Yago, Wilton, Aubynn och Ulrich… Alla är de där och det känns inte riktigt som att de lämnat oss sedan dess. Snarare att de blev lite mer odödliga den där kvällen.
Det är inte ofta en ren kämpamatch kan beskrivas som något så vackert. Det är sällan som kniven mot strupen kan kännas så behaglig. Det är inte många fler än Markus Halsti som kan få ett sådant där italienskt hårband att se bra ut. Och hur många bra kvällar får så perfekta slut som när Wilton i den sista tilläggsminuten stänker in, nej drämmer in spiken i kistan?
Staxen1 lyckas inte bara med att väcka insnöade känslor till liv. Han lyckas också att avsluta sitt verk med en lika sammanfattande och klargörande bild.
Klubbskölden. Med undertexten: Vi är Malmö FF. Större kan ni aldrig bli.
Framåt Malmö!