Måndag morgon: Om fotbollshumor
För många handlar fotboll om känslor, engagemang och passion. Fint så, men mellan alla rafflande kval, bittra besvikelser och spontana glädjevrål brukar de flesta kunna ha ganska roligt också.
Det finns ett otroligt slitet citat som Liverpooltränaren Bill Shankly yttrade för länge sedan: Fotboll är inte ett spel på liv eller död. Jag kan försäkra er att det är mycket viktigare än så.
Snark… Jag vet, ni har hört det så många gånger att orden för länge sedan tappat all sin slagkraft. Frasen brukar dras när pressade män tvingas motivera sina prioriteringar och antingen slippa ifrån husliga antaganden, motivera sina humörssvängningar eller desperat förklara vart hushållskassan så mystiskt tagit vägen.
Visst, för många handlar fotboll om känslor, engagemang och passion. Fint så, men mellan alla rafflande kval, bittra besvikelser och spontana glädjevrål brukar de flesta kunna ha ganska roligt också.
Det är inte bara tack vare diamantmittfält och offsideregeln som fotbollen är den största och mest folkliga sporten världen över. Mycket handlar om supporterskapet, tillhörigheten och konkurrensen med andra lag och dess anhängare. Finns det enda fikarum i vårt land där det inte tetas, gnabbas och tjafsas fotboll? Hur många är ni läsare som aldrig har retat eller retats av en Helsingborgare? Eller fått försvara ert köpelag eller stå till svars för Zlatans senaste intervjugroda? Och när Trelleborg år 2000 satte upp skyltar som visade vägen söderut mot Allsvenskan, visst drog även några av oss lite på munnen?
Det finns en stor dos rivalitet också bland oss fotbollssupportrar som rör oss långt ifrån våld och huliganism. De flesta av oss lyckas faktiskt att hålla tuppfäktandet på en nivå som bara är rolig. Vi kallar Elfsborg för Ellos. Vi kallar IFK Göteborg för Bananer i pyjamas. Vi frågar högljutt om de hör sången i Helsingborg fast de spelar match någon helt annanstans. Och när de andra önskar Skåne till Danmark, då sjunger vi med.
Hur många har inte försökt lära en liten bebis att säga M-F-F samtidigt som barnets AIK-sympatiserande far är i ett annat rum? Hur många har inte riskerat den familjära julstämningen och gjort en stilig sköld av pepparkaksdeg? Hur många har inte slagit en Malmö-halsduk kring svärfars lilla tax?
Varför? För att det är humor. Det är inte avancerat eller mångbottnat. det är bara på skoj. Jargongen supportrar emellan är sällan särskilt nyanserad eller saklig. Den kan vara både barnslig och enfaldig, men ofta… rätt kul också.
Fotbollen är inte beroende av att fansens egna internkamper. Men, tänk er en fotboll utan gliringar och skämtramsor. Hur mycket glädje skulle finnas kvar?
Under hösten har en följetong kring Lennart Johanssons pokal dragits upp. Någon släppte nyheten att den idag avlidne silversmeden Ingmar Ekelund hade graverat in en hyllning till Hammarby på insidan av pokalen. Mannen som namngivit bucklan kallade tilltaget för smaklöst. Lagrell avvaktade till en början men beslöt senare att saken skulle undersökas och pokalen skulle opereras. Döm till allas förvåning när man faktiskt fann en inskription, men som var tillägnad ett annat lag!
Supporterhumor kommer aldrig att vinna några kulturstipendier eller lyrikpris. Det är oftast för dumt, för banalt och för primitivt för att tas på allvar. Jag tror ingen har svårt att acceptera det som ett faktum.
Men det finns framför allt en tjusning i den enkla och mest joviala komiken. Alla fattar.
Eller inte riktigt alla. Alla utom SvFF.
Men nästan alla.
