Måndag morgon: Om mod
"Men det finns annat mod än det fysiska eller taktiska. Sådant mod som spränger gränser, trotsar fördomar och i förlängningen gör livet lättare för betydligt fler än sig själv."
När jag gick i gymnasiet och ställdes inför centralproven i uppsatsskrivning hörde jag talas om en historia som ägt rum några år tidigare. Provämnet som då skulle behandlas av samtliga studenter var Mod.
En av de skrivande fattade pennan och skrev ner tre ord överst på pappret: ”Detta är mod.” Han signerade, lade pappret på bänken och lämnade skrivsalen fyra timmar före sista inlämningstid.
Jag vet inte om det är sant, antagligen är det bara en skröna. Men ändå, ett rätt kaxigt svar på en svår fråga: Vad är mod?
I fotbollsvärlden pratas det ofta om mod. Det krävs mod för att prestera på topp inför tiotusentals åskådare. En anfallare måste vara tillräckligt modig för att slänga sig raklång mot första stolpen. En tränare måste ha modet att sätta in en artonåring på topp i ett guldavgörande derby.
Men det finns annat mod än det fysiska eller taktiska. Sådant mod som spränger gränser, trotsar fördomar och i förlängningen gör livet lättare för betydligt fler än sig själv.
I senaste numret av Offside kom Anton Hysén ut som homosexuell i en intervju. I flera dagar har han redan hyllats av olika fotbollspersoner och journalister för sin ärlighet och sitt mod.
Med all rätt, det den unge Hysén gör saknar motsvarighet år 2011. Samtidigt som det är glädjande att någon verkligen vågar ta steget, så känns det lite sorgligt att det ska behöva vara så häpnadsväckande.
Antons besked belyser de frågetecknen som fortfarande finns kvar. Varför finns det inte fler öppet homosexuella inom fotbollen? Är klimatet i omklädningsrummen fortfarande sådant att det hindrar människor att erkänna sin person och sexualitet? Eller fungerar jargongen inom lagidrotten så att bögarna gallras bort under ungdomsåren? Eller är det ett så kallat osynligt problem, eftersom man hittills aldrig behövt pröva sina värderingar?
En del fotbollsintresserade rycker på axlarna åt uppgifterna. Vad spelar det för roll hur eller med vem fotbollsspelare vill leva, det är väl prestationerna på plan som ska stå i fokus?
Och ja, det är så borde vara. Det borde inte vara relevant. Men så länge ordet bög används som skällsord, nidramsor sjungs om homosexuella och halvhjärtade tacklingar kallas för fjolliga så är det relevant att personer vågar stå upp för sin person, särskilt i miljöer där de inte verkar existera.
Det är förstås lätt att sitta vid en dator på måndag morgon och slänga ut pekpinnar. Jag minns guldet 2004 och festen på Ölkaféet efteråt. Stämningen var både lycklig och högljudd. Vid sextiden tystnade allsången och guldfirarnas blickar riktades mot teveapparaterna och kvällens nyhetssändning.
Aktuellt-redaktionens beslut att lägga rapporten från det pågående EU-toppmötet före bilderna från Malmö FFs senaste serieseger möttes av spridda burop. Strax rullade sången som påstådde att Jarl Alfredius var homosexuell. Ren himmelsblå glädje, utan hotfulla förtecken. Och ja, jag skrattade också. Jag tyckte det var roligt, ironiskt och distansierat.
Det är det otäcka med den vardagliga homofobin, den är så etablerad att vi ofta inte uppfattar den som kränkande.
Men jag tror att vi fotbollssupportrar innerst inne egentligen är bättre än så. Det är mycket lättare att skoja om homosexuella när det inte finns någon i närheten som kan ta illa vid sig. Kanske blir det annorlunda när någon äntligen träder fram, kanske kan homosexuella bli accepterade bara de visar sig? Jag vill gärna tro det.
Det kommer en dag när någon tar samma steg även i allsvenskan, eller i föreningen Malmö FF. Låt oss hoppas att det då inte alls är särskilt häpnadsväckande.
