Måndag morgon: På högerbacken
Jag skulle inte vilja byta ut vår högerback mot någon annan.
Högerbacken är sällan den som får mest uppmärksamhet i ett fotbollslag. Mer skrivs och sägs istället om de spelare som opererar närmare motståndarnas målburar. Men detta att högerbackar (och vänsterbackar också, för den delen) tenderar att göra sitt jobb utan större åthävor; att slita i det tysta så att mer spektakulära lagkamrater kan skina – det gör kanske också att de är lätta att ta till sitt hjärta?
Under 2000-talet har Malmö FF hursomhelst haft ett antal fina högerbackar. Laglojala garanter för ett gott dagsverke såsom Eric Larsson och Ulrich Vinzents. Eller offensivt hotande kantlöpare som Jon Inge Höiland, som ju också är odödliggjord och för alltid ihågkommen för sitt guldmål 2004. Eller, för den delen, varför inte för det snabba inkastet till Ola Toivonens mål när vi stal segern på Olympia 2007 (moraliskt sett var förstås segern, som alltid mot Helsingborg, alltigenom rättvis. Spelmässigt sopade dock HIF banan med oss den där vårdagen – vi höll undan med en kombination av tur, försvarsblockar och mirakulösa Jonas Sandqvist-räddningar).
Dessa älskvärda spelare i all ära, men frågar ni mig vad det här millenniets främste MFF-högerback heter är svaret enkelt. Det är Anton Tinnerholm.
Uppväxt i östgötska Brokind och värvad från Åtvidaberg, men med sin kompromisslösa förlust-är-otänkbart-attityd så väldigt mycket Malmö FF. Förutom ett långt pärlband av fina och hög-lägstanivå-insatser har han också bjudit på ett antal minnesvärda ögonblick. Som när han, med blott en handfull matcher för oss under bältet, ställdes mot Sadio Mané i Salzburg och efteråt tyckte ”jo, jag var sugen på att sparka ner honom några gånger där. Jag tog nån frispark i början och han var lite tjurig på mig. Det är klart att han är snabb och så, men det gäller att komma upp i rygg på honom så att han inte får jobba så mycket rättvänd.” Eller när han på hösten samma år tyckte att Arda Turan skulle resa sig upp. Eller den där fantastiska septemberkvällen mot Elfsborg 2017 där han först låg bakom två självmål via ett par nästan identiska inspel, spelade fram Erdal Rakip till ett mål, krutade in en volley och avslutade med att ensam dribbla av hela Elfsborgs backlinje och rulla in det alldeles lagom:a slutresultatet 6-0. Det är en av de gånger jag stått där på Stadion och verkligen gapskrattat av ren glädje och åt hur otroligt roligt det kan vara med fotboll.
Tinnerholms ljumske opererades i augusti. Det ventilerades en del förhoppningar om en comeback framåt hösten. De infriades aldrig. Och när årets första skadeuppdatering lämnades på mff.se häromveckan berättades det att det ”till följd av den långvariga skadan blir det en längre återgångstid ute på plan innan Anton närmar sig lagträning.” Trots alla månaders rehabilitering, inte alls särskilt nära en comeback. Jag suckade. Kändes hopplöst, detta. Lika bra att ge upp tanken på att någon gång återigen få se min favorithögerback spela. Tänkte jag. Men funderade sedan lite till.
För detta var ju den ständigt pessimistiska, ständigt gnällande, ständigt missnöjda medelklassiga kontorsarbetande skalliga trötta övre-medelåldersmannen som jag, som så oändligt många gånger förut, tillåtit ta kontroll över min tankevärld. Bort med honom! In med lite Tinnerholmsk obändighet! För det är klart att hoppet lever, såklart kommer rehabiliteringen vara lyckosam, givetvis kommer vi att få se Anton Tinnerholm på plan igen.
Något annat förtjänar varken han eller vi att vi tror eller tänker.
-----
Fast det kommer förstås att ta tid. Det kan inga positiva tankegångar i världen ändra på. Därför såklart helt rätt att Malmö FF ser över sitt högerbackshus – det är inte en särskilt vågad gissning att Jens Stryger Larsen presenteras någon gång under veckan som ligger framför oss. Perfekt med en högklassig spelare som kan växeldra med Tinnerholm.
Märkligare känns ryktena kring Joseph Ceesay. Utan att stiga in i den ekokammare för Ceesay-kritik som bildades under hösten är skälen till att en Serie A-klubb skulle vilja vintervärva en icke-ordinarie och skadad spelare från allsvenskan höljda i ett för mig högst svårgenomträngligt dunkel.
Fortsättning följer, som man brukar säga. Så vi får väl se.
Därmed tillönskas alla en festlig vecka. Med årets första träningsmatch!
