Måndag morgon: Påtvingad självdistans
"Det kommer att bli bra. Det får ta den tid det tar. "
Motala
Måndag morgon i en förvirrande julrusch. Andra advent är redan passerad men samtidigt är vi bara fem dagar in i december. Ligger jag bra till? Har jag bråttom? Svårt att avgöra.
Arbetsåret och terminen lider hursomhelst mot sitt slut. Avslutningarna och julfesterna börjar avlösa varandra. Jag själv har på fritiden ett uppdrag som ledare i en vuxen amatörförening. Nyligen, efter vår finalaktivitet skickade jag ut ett slags tackbrev och skrev så här:
”Hej på er!
2022 har på många sätt varit ett tufft år. Likt alla andra startade vi upp med starka känslor av ovana, ovisshet och osäkerhet efter två år av pandemi. Vårens verksamhet var trevande, även om den för all del innehöll ett par ljusglimtar och några tecken på försiktiga framsteg.
Efter sommaren gick det däremot snabbt och spikrakt utför. Idag kan vi konstatera att det bästa med årets säsong är att den äntligen är över.
Men… Nog om Malmö FF!
Jag vill skicka ett stort tack till er alla som bidragit under året blablabla… ”
Där är jag nu. Gömd bakom en sköld av påtvingad självdistans och forcerad galghumor försöker jag fortfarande driva någon slags krishantering och sorgearbete efter något så ovanligt (i alla fall för MFF:are) som ett förlorat år.
Det kommer att bli bra. Det kommer att gå över. Det får ta den tid det tar. Har jag hört.
Och visst, Henrik Rydströms ankomst och framtoning skänker hopp om upprättelse och förnyelse. Årets jultröja är inköpt och kommer att bäras med värdighet under glöggmingel och uppesittarkvällar. Det krävs inte många minuter av pågående öken-VM för att man ska börja längta efter Allsvenskan, cuppajäveln eller Glenn Nyberg.
Hugo Larsson. Sebastian Nanasi. Theodor Olsson. Nästa år, då..!
Det kommer att bli bra. Det får ta den tid det tar. Med lite mer självdistans och galghumor så är vi snart framme.
Framåt Malmö!
