Måndag Morgon - Premiärminnen
Istället för att djupdyka i det elände som kallas "MFF:s försäsong 2021" tar jag en promenad längs minnenas allé.
I fredags skrev jag om min kärlek till allsvenskan och en av de finare sakerna man kan uppleva när det kommer till vår fotbollsserie är premiärerna. Idag tänker jag tillbaka på några av de som har etsat sig fast i minnet.
Jag började följa MFF så smått redan under slutet av 1970-talet, men den första premiären jag har ett skarpare minne av var hemmapremiären 1984. Den stora anledningen till att den sticker ut var att en av mina största idoler i MFF, Jan Möller, gjorde comeback efter några år i Bristol City och Toronto Blizzard. Jag och farsan stod på gamla ståplats utan tak och jag minns att solen tittade fram och sorlet runt oss mest handlade om att vi nu åter hade fått en riktig målvakt efter några skakiga år med Tony Ström och Pertti Ajala.
Jag kommer lustigt nog inte ihåg vilka vi mötte och jag är osäker på resultatet, men jag var med den kraft som bara en 11-årings idoldyrkan besitter helt uppslukad av vår store målvaktshjälte. När jag kom hem efter matchen bytte jag om, tog med mig en boll och gick ut själv på kvarterets fotbollsplan och försökte återskapa Möllers rörelsemönster, utsparkar och nedplockningar av höjdbollar (vilka jag själv fick skjuta upp över mig). Till min födelsedag det året fanns det bara en sak på min önskelista, ett par målvaktshandskar av märket Uhlsport precis som de Janne Möller bar.
Låt oss nu hoppa fram två decennier till året då Malmö FF skulle återta guldet efter många långa magra år. 2004 satsade föreningen allt som fanns kvar av "Zlatanpengarna" och man fick därtill hjälp av externa finansiärer för att skapa ett superlag. Satsningen höll och guldet bärgades den 30:e oktober.
Efter en tuff mållös match borta mot Hammarby i den riktiga premiären stod Örebro för motståndet i hemmapremiären på annandag påsk. Ett stjärnspäckat MFF med Patrik Andersson, Tobias Grahn, Afonso Alves, Niklas Skoog och polske sensationen Igor Szypniewski pulvriserade ÖSK med 5-1 och redan efter två omgångar kändes guldet på något konstigt sätt himma.
Ett mycket udda minne från den aftonen var att när jag och sonen tog oss genom vimlet bakom Stadions norra läktare efter matchen på väg mot bilen mötte vi en ung man klädd i Landskrona BoIS-tröja och halsduk. Han bar även på en BoIS-flagga och såg lite förvirrad ut. Vi fick aldrig någon förklaring på varför han befann sig på MFF-Örebro, men det är fortfarande något jag och min påg ibland filosoferar över.
Slutligen hoppar jag tillbaka två år till bortapremiären mot IFK Norrköping 2002. Matchen slutade med seger 0-3 till MFF efter ett mål av Samba-Erik Johansson och två sena mål av Peter Ijeh som sedermera även vann skytteligan. Trots det härliga resultatet är det allt runt omkring jag minns mest från den där vårdagen.
Redan på bussresan upp var stämningen hög och väl framme i Norrköping hade Peking Fanz abonnerat hela tennishallen intill Östgötaporten (dåvarande Idrottsparken) där man serverade billig öl, korv, kaffe och munkar. Det är ett varmt minne hur fint vi blev mottagna av hemmasupportrarna och uppladdningen innan match var en av de trevligaste jag har haft på bortaplan.
En rolig anekdot utöver det glada festandet i tennishallen är att när vi, flera hundra MFF-supporters, promenerade från bussarna passerade vi en idrottsplats där det andra Norrköpingslaget Sylvia spelade match inför de närmast sörjande. Plötsligt stämde hela MFF-följet upp i "Sylviaaa, Sylviaaaa, Sylviaaaaa!!!" varvid matchen de facto stannade av och alla spelarna tittade chockat ut mot sidlinjen till vår stora förtjusning.
Snart är det dags för årets premiär och frågan är vad man kommer att minnas från den. Förhoppningsvis kommer vi att minnas hur de listiga himmelsblå rävarna maskerade formen under hela försäsongen för att sedan visa mästarklassen när allsvenskan väl började.
Man får väl drömma?
