Sören Rieks: 20 år efter Persson och Karlsson
"Allt jag kunde göra var att titta på och knyta nävarna av ilska och förbittring. Så jag förstår vad de blåvita supportrarna i dag går igenom."
Hämnden lät vänta på sig. Men nu med Sören Rieks i Malmö FF känns det som att den äntligen kom. Hämnden, eller revanschen om man så vill.
Back in the past, för så länge sen att många av er som läser detta ännu inte var födda… Jag pratar 90-talet, mitten-slutet då IFK Göteborg var laget alla ville slå, laget som hade mest pengar, laget som pekade på en spelare och spelaren kom. Laget som var vad Malmö FF är idag alltså.
Mina antipatier mot det laget var starka redan innan, men det mildrades inte direkt under den här perioden. Många lag önskar jag litet eller intet, men IFK Göteborg står i särställning i det ämnet sedan min barndom på 60-talet. Jag bär med mig min starka ogillan som en nödvändig del av min personlighet; utan den skulle jag inte vara jag.
Det handlar inte om hat, det handlar verkligen inte om hat. Det är något annat. En önskan om att inget gott ska tillkomma den föreningen. Det handlar om att jag ler när de hamnar i ekonomisk knipa på grund av misskötsamhet, det handlar om att jag jublar när de förlorar fotbollsmatcher och det handlar om att jag inte alls skulle tycka om en eventuell göteborgsk degradering. Det finns ju inga enskilda matcher som är roligare att vinna än mot dem.
Så nej, det är inte hat. Det är rivalitet.
Och på 90-talet var IFK Göteborg värre än brukligt. De vann matcher i Europa. De vann Allsvenskan i stort sett varje år. Och när de ville ha Joakim Persson som varit en himmelsblå publikfavorit på Stadion innan han lämnade för italienska Atalanta så fick de honom.
MFF hade inget att sätta emot, Joakim Persson sa väl något i stil med att ”rent sportsligt är det svårt att hitta något bättre i Skandinavien. Under mina år i Sverige har IFK legat i topp, spelat i Europa och nästan alltid vunnit titlarna. Man har varit lite avundsjuk.”
I samma veva köpte IFK Göteborg loss Christian Karlsson, som då betraktades som en av Sveriges absolut bästa mittbackar, från MFF. De ville ha honom, MFF hade inte mycket att sätta emot och Christian Karlsson sa väl något i stil med ”rent sportsligt är det svårt att hitta något bättre i Skandinavien. Under mina år i Sverige har IFK legat i topp, spelat i Europa och nästan alltid vunnit titlarna. Man har varit lite avundsjuk.”
Och allt jag kunde göra var att titta på och knyta nävarna av ilska och förbittring. Så jag förstår vad de blåvita supportrarna i dag går igenom. Oh ja, jag vet precis hur de känner sig. De har fått ett tydligt bevis på var de befinner sig i näringskedjan numera. Sånt gör ont.
Vi supportrar kan acceptera att spelare gör ut sina kontrakt och lämnar som bosman till utlandet. Vi kan köpa det även om vi inte gillar det. Men när detsamma händer inom Sverige, till en konkurrent, och inte vilken konkurrent som helst utan till den kanske värsta rivalen – vi kan nöja oss med att säga att det inte är roligt. Inte det minsta roligt.
Det var inte samma sak senast MFF hämtade spelare från IFK. Då var det Jon Inge Höiland, men när han kom var Göteborg före MFF i tabellen året innan och jag kan inte minnas att jag var lika uppspelt då som nu. Just beroende på att det då inte kändes som att vi plockade (ja, plockade) lagets kanske bäste. För att vi ville ha honom och för att vi kunde. Även om Sören Rieks kontrakt gått ut med IFK Göteborg så är ju saken den att han inte ville förlänga, och lite senare skrev på för oss.
Den signalen. Det symbolvärdet.
Så jag mår bra i dag. Kanske borde jag vara en bättre människa och i stället tycka synd om göteborgssupportrarna, men det går inte. Som jag skrev tidigare, mina antipatier är något jag bär med mig utan att jag egentligen kan göra något åt saken. Det känns som att vi äntligen får återupprättelse för det mörka 90-talet. Kalla mig långsint, men sånt spelar roll för mig och en hel del andra supportrar.
