Måndag morgon: Skavande samband
Det är måndag morgon. Känns det som en bra tidpunkt för lite svammel? Om inte: strunta i att läsa vidare.
I förra veckan presenterades det nya lagförslaget kring visitationszoner. Då lärde vi som inte visste det sedan innan oss att Guccikepsar, eller närmare bestämt kopior av Guccikepsar, kan ses som markörer för gängkriminalitet. Detta avslöjande kan ju ställa till det för alla laglydiga Guccikepsägare. Kan de fortsätta att helt obekymrat bära denna huvudbonad? Eller måste den förpassas till malpåsen?
I min tämligen torftiga garderob återfinns varken någon äkta eller kopierad Guccikeps, men det är inte särskilt länge sedan jag stod inför ett liknande predikament. Sedan många år har jag nämligen en svart Fred Perry-tröja med gula ränder på krage och ärmar. Jag gillar verkligen den tröjan. Jag tycker den är snygg, såvitt jag kan bedöma av prima kvalitet, den kommer från ett i grunden brittiskt varumärke jag kan sympatisera med, och det är ett plagg man kan känna sig alldeles lagom klädd i – man ser varken alltför uppklädd eller alltför sjavig ut.
Men så: För ett par år sen meddelade Fred Perry (företaget alltså) att just den här färgsättningen skulle sluta att säljas på USA-marknaden. Anledningen var att Proud Boys, en militant amerikansk rörelse som befinner sig på den extrema högerkanten, gjort den svartgula tröjan till en sorts uniform för sina medlemmar. Det innebar ett dilemma för mig. Kunde jag till exempel fortsätta bära tröjan på jobbet? För det vore ju inte särskilt konsultmässigt att dyka upp på möten eller workshops iförd nyfascistkläder.
Ett annat guilt-by-association-liknande exempel är när Morrissey uttryckte främlingsfientliga synpunkter och satt hos Jimmy Fallon med en For Britain Movement-pin – ett brittiskt väldigt-långt-åt-höger-parti – på kavajslaget. Den före detta Smithssångaren alltså, som med sitt heaven knows I’m miserable now och so what difference does it make och as I climb into an empty bed, oh well, enough said och every day is silent and grey (fast det sista är Morrissey solo, inte Smiths) och allt vad det var, stått för soundtracket i livet för den osäkre, självföraktande men ändå självupptagne, svartsynsposerande relationsfumlige unge man jag var (egentligen ingen skillnad mot nu alltså, bortsett från att det var länge sen jag var ung). Var detta tidigare husgudsstatusåtnjutande geni rasist nu plötsligt? Det kändes som en väldigt o-Smithsig grej att vara. Och gjorde vetskapen om detta nåt med upplevelsen kring att lyssna på Morrisseys låtar? Hm.
App app app, säger någon nu. Lägg av. Politik hör inte hemma på Himmelriket. Och japp, alldeles riktigt, det gör det inte. Men jag vill ju då lyfta upp ett par förment neutraliserande handflator och påpeka att detta näppeligen kan ses som politik, utan snarare som grundläggande mellanmänskliga värderingar. Eller så här kanske: kan UEFA säga nej till rasism kan Himmelriket göra det.
Hursomhelst, för att föra in detta resonemang i fotbollens värld: En majoritet av elitklubbarna har årsmötesbeslut kring nej till VAR. Då kan det ses som rätt underligt att SvFF:s ordförande Fredrik Reinfeldt säger saker som att VAR är svensk fotbolls framtid. Så kan den som är VAR-motståndare och retar sig på SvFF-ordförandens uttalanden obrytt plocka fram och dansa loss till sina skivor med Da Buzz (enligt väldokumenterade källor en av Reinfeldts favoritgrupper)?
Den långrandigt inhamrade poängen här är alltså att ett lite olustigt samband kan lägga en mörk skugga över någonting man egentligen gillar. Den trista kopplingen gör att det inte känns lika kul, eller rätt, längre.
Fast det finns minst ett lysande undantag.
Vår förening.
Jag håller inte alltid med om allting klubbledning, spelare eller andra supportrar gör eller säger. Och jag kan förstå att filmande spelare, stökiga läktare eller tränare som tar sig på väldigt stort allvar ser löjliga ut i den icke-fotbollsintresserades ögon. Och inse att fotbollen på intet vis är oproblematisk.
Men ändå. Det blir aldrig nåt dilemma. Aldrig några uns av tvivel. Upprördhet över enskilda händelser, visst, men aldrig någon skam över valet mitt hjärta gjort. Tvärtom faktiskt; jag känner mig alltid gränslöst stolt över föreningen jag upplever att jag tillhör. Varför är det egentligen så? Ja, jag tänker att det dels nog är en fråga om identitet och känsla av tillhörighet. Och dels att det är lite som med kärleken till sina barn. De flesta vill nog, om de får önska, att deras barn inte snattar eller knarkar eller torterar kattungar eller gör nåt annat dumt. Men oavsett vad och vilket upphör man aldrig älska sina ungar.
För själva kärleken, den är helt enkelt villkorslös.
----------------
Med ovanstående sagt vill jag gärna lyfta på hatten åt Anders Pålssons agerande i förra veckans inkilning-i-kalsonger-gate. Storm i ett vattenglas, tramsigt att hänga upp sig på, säger några nu. Inte så farligt? Nej, det var det kanske inte. Jag tror inte heller någon tog skada av detta. Men för mig är det fullständigt obegripligt att någon/några får för sig att arrangera en inkilningsgrej som innehåller ens skuggan av en risk av att någon kan uppleva ett obehag. Lika underligt är det att ingen tycks ha insett att sånt här innebär att klubben och dess spelare kan komma att framstå som hö-hö-iga pennalister. För om inte annat: hur kan man helt ha missat diskussionerna om förnedring i idrottsmiljöer? Varför ge media ens möjligheten att skriva om sånt här? Varför – för roligt var det ju aldrig någonsin, hur man än vänder och vrider på det och vad man än bortser från? Det går såklart göra sig lustig över ett över-ängsligt, woke:igt samhällsklimat, men precis som Anders Pålsson underströk: detta är helt otidsenligt och oförenligt med föreningens värderingar. Bra rutet, herr ordförande.
