Måndag morgon: Som barn
"Den dagen Pontus och Jiloan flyttar är det emellertid bara att önska dem lycka till. De har gjort mycket för Malmö FF och förhoppningsvis kommer de en dag åter till klubben."
Har man som supporter, och ledare för klubben, riktig tur, hittas spelare som är tillräckligt bra för att ta en plats i laget, men inte så pass bra att de försvinner ut i Europa. De växer upp i föreningen, de går i skolan, de tar studenten och sedan jobbar de fram till pensionen då de drar sig tillbaka efter välförrättat värv. De har fyllt sina funktioner och får inte sällan ikonstatus. Dessa spelare växer sannerligen inte på träd, för det är inte längre tidens anda.
De allra flesta är i stället att jämföra med barn, man har dem bara till låns. De gläder oss, de utvecklas och tar nästa steg. Två sådana spelare är Jiloan Hamad och Pontus Jansson. De har varit i MFF i ”evigheter”, men är fortfarande så unga att de förhoppningsvis har många, många år kvar av sina A-lagskarriärer. Men under tiden de har varit i MFF har de gjort sig namn, de har gjort sig populära och de är redan två kulturbärare.
Det är endast en tidsfråga innan de försvinner. Ur en ren egoistisk synvinkel är det bara att beklaga. Varje år lämnar spelare Malmö FF. En del saknas, andra gör det inte. Jiloan och Pontus kommer att bli väldigt saknade. Både som spelare och hur de är som personer.
Samtidigt är det livets gång, fotbollens gång. För spelare med deras kvaliteter är Allsvenskan inte bra nog. Även om Malmö FF är den vackraste föreningen, och jag kan inte se någon annan klubb som är finare att representera, och så tänker i alla fall Pontus också, så är utsikterna att få möta spelare och klubbar som är så mycket mer än Sebastian Rajalakso (no offence) och Djurgården inte bara lockande utan också nödvändiga att ha framför ögonen. Annars stannar de i utvecklingen. De behöver möta ännu bättre spelare för att själva bli bättre.
De kommer emellertid att bli saknade, som ovan skrivet. Pontus är en spelare som under matcherna bär hela MFF på sina axlar, och trivs med det. Det finns ingen annan i laget, nu när Daniel Andersson satt sig på bänken, som agerar så likt en supporter på planen. Där det inte bara handlar om tre poäng utan om vad en förlust eller en seger innebär för laget, för staden, för alla som håller på MFF.
Även Jille har en del av dessa ingredienser, men framför allt kommer han att bli saknad för att han är unik i laget. Där finns ersättare till Pontus (även om vi inte kan svara på hur de axlar den manteln), där finns ersättare till anfallarna, där finns ersättare om innermittfältare blir skadade eller åker någon annanstans. Det är bara Johan Dahlin och Jiloan Hamad som i dagsläget jag ser som oersättliga.
Det är möjligt att Simon Kroon, för att ta ett exempel, tar ytterligare steg i sin utveckling och fyller Hamads plats den dagen han försvinner, och det är möjligt att Rikard Norling har andra idéer som visar sig fullgoda. Oavsett, när (inte om) Jiloan Hamad flyttar, lämnar han ett stort tomrum. MFF kommer att åtminstone till en början bli ett sämre lag utan honom. Jag är orolig för hur det kommer att bli.
Den dagen Pontus och Jiloan flyttar är det emellertid bara att önska dem lycka till. De har gjort mycket för Malmö FF och förhoppningsvis kommer de en dag åter till klubben. Under tiden får vi här hemma lära oss nya namn, nya spelare, och förhoppningsvis hittar vi nya namn och nya spelare som är så bra att de en dag gör samma sak som Pontus och ”Jille” snart gör: Flyttar hemifrån. Det är tidens gång, vad vi än tycker om det. Att hålla fast vid barn för länge gagnar sällan någon.
Att man inte säljer sina barn för en massa pengar är förstås en helt annan sak.
