Måndag morgon: Ständigt denna oro
Ibland är den dämpad. Märks knappt. Men helt borta? Nej. Aldrig försvinner oron helt.
Inledningen på allsvenskan innebar att oron i supporterled lagt sig, likt ett dammlager i ett sedan länge tillförslutet rum. Men i och med förlusten förra söndagen var det som om dörren till detta rum hastigt slagits upp. Dammet virvlade, orosmolnen tornade upp sig och växte okontrollerat. Och ute i korridoren utanför det där rummet vandrade samtidigt domedagsspökena runt. De rasslade med sina kedjor och sjöng olycksbådande, entoniga sånger om vår tränares oduglighet, vårt statiska spel och felaktiga formationsval.
Det kan bli lite mycket ibland. Särskilt när det blåser upp till storm efter en enda förlust. Och rent generellt ogillar jag det gnäll och klagande på våra egna spelare som vi supportrar ibland hemfaller åt. Jag tycker också det blir lite tramsigt när vi, som ju faktiskt står vid sidan av, tvärsäkert mässar om vilka laguttagningar eller taktiska dispositioner som vunnit den förlorade matchen åt oss (fast självklart kan jag inte alltid hejda mig, jag ägnar mig också åt ovanstående då och då, och att jag gör det gillar jag inte heller).
Men vad jag däremot kan beskåda med en mer förstående och inkännande blick är oron. Tänk om de andra lagen kommer ikapp? Håller verkligen [insert valfri spelare]? Hur ska det gå i Europa? Tvivlen – ORON – är ständigt närvarande.
De unga män och kvinnor som spelar i våra lag är på många sätt våra hjältar. Att stilla vår oro, det är en sak som ligger på dem. Det är ett … ja, tungt ansvar, skulle man kunna säga.
Extra märkligt blir det när vi har stora förväntningar på unga spelare. Jag har till exempel sett att det gnällts en del på Djurgårdens Lucas Bergvall på sistone. Han har fastnat, skapar inget, han har redan tankarna hos Tottenham, han klagar på domaren. Sägs det bland annat om denna pojk, som alltså fyllde 18 för några månader sedan.
Jag minns hur jag själv var som 18-åring. Förvirrad. Osäker. Okunnig. Gick själsligt sönder vid minsta antydan till kritik från någon, oavsett om denne någon var en nära vän eller en främling. Var benägen att se världen i svart och vitt och att ha bestämda men samtidigt mycket illa underbyggda åsikter. Vid närmare eftertanke, kanske ingen större skillnad mot idag. Men poängen är denna: som 18-åring var jag i allt väsentligt fortfarande ett barn. Definitivt inte kapabel att axla något ansvar eller att infria några förväntningar.
Nu är ju de flesta spelare i högstaserier äldre än 18. Och det är förstås inte särskilt synd om den som får furstligt betalt för att göra nåt så roligt som att sparka boll. Men ändå. Jag kan bara lyfta på hatten åt att alla de unga människor som spelar i lag med krävande supportrar inte finner all vår ångest och all vår kverulans som alltför tunga ok att bära. De orkar fortsätta. Så jag antar att de på något sätt lär sig att bortse från allt sånt; lär sig tidigt att bli den vuxne i rummet. Hur det går till vet jag inte. Men det har väl något med detta att de är elitidrottare att göra, misstänker jag.
----
Ikväll väntar Göteborg. Vi är egentligen bättre, jag vet det, men det är ändå nervöst. Förluster mot dem smärtar alltid lite extra. Jag oroar mig. Och samtidigt tänker jag påminna mig om vad min mor brukar säga efter en förlust: ”De gjorde säkert så gott de kunde.”
Ja, det gjorde och det gör de. Alltid. Det ska jag försöka komma ihåg. Och så hoppas jag att deras bästa räcker långt ikväll.
