Måndag Morgon: Supermackan - Tack!
Lund. Jag föddes på 80-talet. Ett 80-tal som MFF på många sätt dominerade i Sverige samtidigt som Blåvitt hade enorma framgångar i Europa. Ett 80-tal som såklart har format mig, men jag kan inte säga att jag minns så mycket. Mitt första MFF-minne var straffarna mot Peking 89. Ett jävla skitminne. Minns dessutom mest att jag var pinknödig. Nåväl.
Från 90-talet och fram har jag svagare och starkare minne av MFF och fotboll. Fotbollen har alltid varit en kärlek och även om Malmö alltid varit mitt lag kan jag väl inte påstå att relationen alltid varit lika passionerad. Men Malmö var mitt lag och jag hade bra koll på spelarna från mitt hem på Österlen. Mina favoritspelare gick från Jocke Nilsson via Jens Fjellström till Daniel Andersson och sedermera Niclas Kindvall. På 2000-talet flyttade jag från föräldrarhemmet på Österlen till västkusten och mitt intresse för MFF intensifierades. Jag skaffade årskort från 2002 och har sedan dess sett i princip varje match - Flera av dem två, tre gånger.
Mina favoriter på 2000-talet blev framförallt Hasse Mattisson och Jörgen Ohlsson. Två spelare som jag kunde identifiera mig med. Inte alltid de som bjöd på de mest framstående tekniska numren men som alltid kom med hjärta. Aldrig slutade jobba och alltid satte laget i första hand.
Därefter har det i många år mest handlat om kärleken till laget och MFF-familjen medan jag kanske haft lite färre rena idioler. Jag har beundrat och uppskattat spelare. Skoog, TO, Pekalski, Jansson, Ulrich, Halsti, Eriksson, Tinneholm, Eikreim, Berget, Molins, Daniel Larsson för att nämna några. Jag trodde faktiskt att jag blivit för gammal för att ha en idol. Men det visade sig inte vara sant. Det kom hem en påg.
Det är lätt att säga i efterhand att vi hade stora förväntningar men för den som orkar är det ju bara att skrolla tillbaka och titta på exempelvis Twitterflödet. Mig veterligen var det då begreppen "Världens bästa "VECKODAG"" föddes i våra kretsar. Det var en jäkla stor förväntan när Mackan kom hem. Vi hade ju ändå sett hemvändare innan som kommit hem och varit jäkla bra. De som varit ute i Europa och inte var magnifik var som sämst bra. Daniel Andersson och Niklas Skoog var briljanta. Yksel var "bara" smartare än alla andra - Och han är typ en av de hemvändare som dominerat minst. Så visst var förväntningarna höga på Mackan.
Vi var inte i närheten av att förstå vad han skulle betyda.
Vi skruvar tillbaka klockan. 2005. En av de första gångerna jag förstod hur mycket fotboll kan betyda. MFF hade precis vunnit över Häcken hemma - Mål av Afonso och Rosenberg. Mackan skulle avtackas. Vår påg som spelat hos oss sedan femårsåldern och som sånär snuvade oss på vårt efterlängtade guld 2004. Nu skulle han ut och avtackades ner till boxershortsen. Jag stod där på ståplats med tårar i ögonen.
Nu. Fjorton och ett halvt år senare såg jag en match som gjorde att jag grät mer än jag någonsin gjort under en match. På Europamatcherna har jag ett UEFA-uppdrag som gör att jag sitter i kostym och på pressläktaren. Inte helt bekvämt alltid och när tårarna rinner ner längs kinderna redan innan spelarna kommit in känner man sig inte superproffsig. Sen lyckades jag hålla känslorna någorlunda i styr fram till 96:e minuten... Då kom tårarna igen. Och sen under Jandelinregisserades avtackningen rann de mest hela tiden. Vi fick vårt sagoslut på vår saga. Det gick jävlar i det inte att få ett bättre slut.
Ja. Vi kunde vunnit med exempelvis 3-0 och då hade det räckt med oavgjort i sista mötet. På nästan alla sätt hade det varit bättre. Och en klar seger mot ett lag som Kiev hade såklart varit supermaffigt att få avsluta Rosenbergs karriär på Stadion med. Inför matchen hade jag tagit det alla dagar i veckan. Och det hade blivit ett fantastiskt avslut.
Det vi fick nu? Det var nästan för mycket.
Sista gången Markus Rosenberg rör bollen på Stadions gräs så sänker han ett europeiskt storlag i Europa i 96:e minuten. Explosionen och känslostormen efter är förmodligen det kanske starkaste många av oss upplevt.
Vi har upplevt fantastiska kvällar på Stadion. Från SM-guld via tunga segrar mot exempelvis HIF, Blåvitt eller AIK till Europakvällar där vi plockat ner Salzburg, Celtic, Rangers, Shakhtar, Olympiakos, Besiktas, Genk och så vidare och så vidare. För mig var det fantastiska kvällar och matcher. Men detta var på en ny nivå. Det var helt jävla otroligt.
Som någon skrev - Hade man sett detta på film hade man tyckt att det var överdrivet. Vi fick det perfekta slutet. Vi fick sagoslutet.
För det är ju så. Bortsett mötet med FCK är det slut nu. För de flesta av de nästan 20 000 på läktaren blir det inte fler gånger man ser Rosenberg live. Klart vi kommer sakna honom. Som fan.
Vad kommer vi sakna då?
Spelaren som kom 2014 var på en nivå över alla andra. Lika bra är han inte 2019, men alltså fortfarande tillräckligt bra för att en bra dag kunna sänka ett lag som Dynamo Kiev med två mål. Spelaren 2019 kan vi kanske ersätta. Spelaren 2014 var bättre än ersättaren vi kommer få. Så enkelt är det.
Men om det är svårt att ersätta spelaren är det ingenting mot allt det andra som Markus tagit till bordet.
Jag har inga problem med att erkänna att Rosenberg inte alltid varit den snällaste spelaren på planen. Oftast har han hållit sig på rätt sida om rättesnöret, men visst finns det gånger han gått över - när han brunnit för mycket. Utvisningen mot Peking... Nån armbåge kanske.... Tvåfotaren i träningsmötet med FCK... Eller nä förresten - Det var en rimlig reaktion.
Men såhär är det. Även om inte alla aktioner blivit rätt. Även om han gått över gränsen ibland så är det just den skallen. Det hjärtat. Det brinnande hjärtat som gör honom så jävla bra. Ibland har det gjort att han gått över gränsen. Oftast har det gjort honom till seriens dominant de senaste sex åren.
Vi kommer sakna hans hjärta, kvalitet, ambitionsnivå.
Vår alfahanne.
Vår kapten.
Vår ikon.
Vår Markus Rosenberg.
Det är nästan slut nu Markus. Som MT96 skrev - Jag har upplevt dig. Jag kan aldrig förlora dig.
Så tack Markus.
Tack för minnena.
Tack för målen.
Tack för din utskällning av Lennartsson.
Tack för dina fantastiska leenden.
Tack för dina två cykelsparkar i ribban mot Elfsborg 2015.
Tack för dina hemåtlöpningar när vi leder matchen klart.
Tack för dina insatser som capo - I Glasgow och på Stadion.
Tack för våra fyra gruppspel i Europa.
Tack för dina kommentarer på nån upptaktsträff om vilka andra fans som håller bra klass.
Tack för ditt sätt att leda oss ut i Europa - Med rak rygg, utskjutet bröst och en "Vim e ni"-attityd rakt genom ryggraden.
Tack för alla anfallspartners du gjort bättre.
Tack för allt du gjort för Ronald McDonald Hus.
Tack för kvällen mot Kiev.
Tack för att du fick mig att tro på idoler igen.
Tack för att du gav vår generation en "Bosse Larsson".
Tack för att du kom hem.
Tack Markus.
Från botten av mitt hjärta. Tack Markus.
