Måndag morgon: Svensk fotboll blöder
"Huvudsaken nu är att vi inte skenar iväg och tror att allt kommer att lösa sig av sig självt. För så blir inte fallet. Svensk fotboll blöder, och det räcker inte längre med små plåster."
Malmö FF gick 2010 med 30 miljoner i förlust. Det är, som Daniel Larsson uttryckte det i en intervju här på Himmelriket, ”fruktansvärt mycket pengar”. Och ingen såg det komma heter det. Det är nästan värre än resultatet; att den okunnigheten existerade är rätt skrämmande. En avgående VD skyller på ögonproblem och medger att han borde ha hållit bättre koll, och styrelsen… Ja, har vi hört något från den mer än att det kom som en överraskning att det blev ett så stort underskott?
Några dagar senare meddelade Djurgården att klubben hamnat 20 miljoner back.
Solnaklubben AIK, som är ett aktiebolag vilket ju enligt många är själva garantin för framgångsrik ekonomi och sportsliga framgångar, drog in ungefär lika mycket på en nyemission som Djurgården tappade. Dessa pengar är tänkta att användas till bland annat för att lösa kortfristiga skulder. Inte så mycket för att bygga ett slagkraftigt lag alltså, utan för att betala skulder man har dragit på sig tidigare.
Helsingborg IF:s eget kapital har krympt med 10 miljoner på två år, vilket bör innebära att värvningar (även där) är uteslutna. Å andra sidan kan man aldrig riktigt veta med den föreningen, eftersom kommunen där verkar vara både sponsor och ägare.
Och så vidare.
Och så vidare med den gamla anrika föreningen Örgryte IS (också ett AB), som i fredags gick i konkurs med stora skulder. Där var det nog mer en fråga om när än om det var dags att lägga ner verksamheten. Sett utifrån är det bara att konstatera att sällan har väl en svensk klubb så systematiskt misskött ekonomin, men eftersom det har varit legio att rika göteborgare har gått in med mer pengar så fort det har varit nödvändigt, har det där ”när” dragit ut på tiden.
Till slut gick det inte längre. I jakten på framgångar har det satsats pengar, mycket pengar, och man har bundit upp sig i dyrare löner än vad man har haft råd att betala. Nu räddas troligtvis föreningen ändå av en sammanslagning med Qviding, som tar Superettanplatsen i ÖIS ställe. Inte bara det, man byter till och med namn. Till – Örgryte Fotboll. I så fall lyckas man än en gång dribbla med ekonomin, alltmedan de som vill ha tillbaka vad de lånat ut till det forna ÖIS står där som fån. Smutsigt.
Vilken klubb blir det härnäst? ÖIS är ju, om någon nu trodde det innan den lilla uppräkningen av klubbar ovan, inte ensam om att lida av ekonomisk härdsmälta. Svensk fotboll blöder på många håll och ingen verkar veta hur vi ska komma till rätta med problemet. Svenska Fotbollförbundet diskuterar att lägga fram ett förslag om att slopa 51%-regeln till förmån för en 34%-regel.
Andra menar att TV-pengarna måste fördelas mer orättvist sett till antal lag, fast mer rättvist sett till publicitet och allsvensk dragkraft, än vad som görs idag. Som MFF-supporter skulle jag rent egoistiskt inte tacka nej till det sistnämnda. Det skulle generera större inkomster, vilket i sin tur skulle leda till större satsningar på spelarfronten.
Vad en supporter till Trelleborg eller Häcken anser om förslaget behöver man inte vara en matematiker för att räkna ut. Trots dessa supportrars invändningar vore det en rimlig väg att gå. Absolut rättvisa är inte alltid något att sträva efter. Så kalla mig för elitist, om ni vill.
Vad är då lösningen? Hade jag haft tillräckligt bra svar skulle jag kontakta Malmö FF:s ledning fortare än vad Djurgården trots ekonomiska problem hinner ropa ”John Guidetti vill vi ha”.
En sak vet jag emellertid. Räcker inte inkomsterna så är det på utgifterna man får dra ner. Så fungerar det i våra privata ekonomier, så resonerar företag med någon som helst anständighet. För fotbollsklubbar verkar det som om det omvända har gällt – vi ska satsa oss ur krisen. Det låter bra, men många föreningar har bevisat detta vara en sällan lyckad framgångsmetod.
Innebär då att skära i utgifterna att Malmö FF:s Champions League-satsning spolieras? Kanske gör den det, om det är nya spelare som behövs eller dyrare kontrakt som måste till med redan befintliga spelare. Det skulle vara ofattbart tråkigt. Men räcker inte pengarna så räcker de inte. Om valet står mellan att åka ur tidigt i kvalet till CL eller att gå Örgrytes väg tvekar jag inte vad jag väljer. Förhoppningsvis kommer vi inte att behöva välja.
Malmö FF:s ordförande Håkan Jeppsson har ett tag pratat om att externt kapital måste till för att ha råd att förnya/förlänga några spelares kontrakt. Detta lär innebära att de externa kapitalisterna ska ha en del av en framtida övergångssumma. Är det enda sättet att få behålla Guillermo Molins med flera kan jag acceptera detta förfarande. Då skulle vi få ett slagkraftigt lag utan att det tas stora ekonomiska risker.
Å andra sidan lär inte Malmö FF:s kassakista fyllas lika mycket den dagen Guillermo Molins med flera säljs till en utländsk klubb. Det är ett pris vi får betala. Tyvärr.
Huvudsaken nu är att vi inte skenar iväg och tror att allt kommer att lösa sig av sig självt. För så blir inte fallet. Svensk fotboll blöder, och det räcker inte längre med små plåster. Jag hoppas och förmodar att Örgryte är ett varnande exempel för hur det kan gå.
