Måndag Morgon: Tack fanbärare
Allsvenskan är inte världens bästa liga, men det gör inte våra legender mindre värda. Tack Kennedy, Ante, Tobbe och såklart Mackan.
Lund. I helgen gjorde Andreas Johansson och Daniel Sjölund sina sista framträdanden hemma i Norrköping. Tobias Hysén och Kennedy Bakircioglu hoppade båda in för Blåvitt respektive Hammarby i deras hemmamatcher och avtackades efteråt.
På söndag kommer vår egen Markus Rosenberg göra sin sista (?) allsvenska match.
Jag tänker inte sitta här och jämföra spelarna och deras karriärer eller betydelse - bland annat för att jag tycker det är lite förmätet att hävda att man har den kollen på alla klubbar att kunna hävda att en spelaren betytt mer än någon annan i en annan klubb. Jag vet vad Mackan betytt för MFF, men det räcker väl att säga det och inte ranka honom mot de andra.
Istället tänkte jag tacka spelare som Ante, Hysén, Kennedy och Mackan. Eller för den sakens skull Nils-Eric Johansson som ju fick lämna redan inför säsongen under tråkiga omständigheter. Sirius Busch Thor kvalar väl nästan också in här. För det handlar inte bara om de största klubbarna. Det handlar inte bara om de största spelarna. Det handlar om spelare som mer eller mindre blivit en symbol för sin klubb. En klubb de älskat och kämpat för, En klubb de vunnit och förlorat med. En klubb de nått framgångar med och som de misslyckats med. Spelare som varit med på upp- och nedgångar. I med- och motgång.
Jag har största respekten för samtliga de här spelarna. Vissa är gentlemän hela tiden och andra är svin på planen som tar till flera knep för att vinna (Jodå, även Tobias Hysén har filmat till sig straffar). Jag bryr mig inte så mycket om exakt hur de är på planen, men att de blivit symboler för sina klubbar. Klassiska fanbärare som fansen älskar, ser upp till och många gånger även kan identifiera sig med. Vi har några kvar i Allsvenskan - Vår egen Guillermo Molins exempelvis - men de börjar bli färre och jag saknar dem redan.
På distans, och lite slentrianmässigt får medges, håller jag också en tumme för Juventus. Ni har säkert era åsikter om Juventus och klubben blev ju degraderad 2006 efter Calciopoliskandalen. Flera stora spelare försvann då, men det var också flera av de största som stannade. Gigi Buffon, Alessandro Del Piero och Pavel Nedved var några av de som stannade och för det blev de också för evigt legender i klubben (om de inte redan var det). Del Piero stannade bland annat med repliken "Man lämnar inte en gammal dam i nöd". Legend.
Alan Shearer nobbade Man Utd för sitt hjärtas klubb Newcastle och förklarade på sin avtackning att han "levde sin dröm". Legend.
Jag fattar att det är svårare i Sverige än i Newcastle eller Juventus, där man ju såklart har andra ekonomiska muskler, att spela under sina "guldår". Och bevisligen behövs det heller inte. Ante, Mackan, Tobbe, Kennedy osv har alla gjort pengar i utlandet. Sen kom de hem och bara "var" sin klubb.
Mackan kom in och lyfte oss med sin kaxighet, spelstil och kvalitet. Hans betydelse går i princip inte att överskatta.
Guille har verkligen en stor rock att försöka ta på sig.
Vi får se vem som plockar upp manteln i Peking, Blåvitt, Bajen osv...
Det kommer säkert nya fanbärare. Nya kelgrisar.
Tills dess - Tack Ante.
Tack Kennedy.
Tack Tobbe.
Tack Sjölund (Kanske ingen fanbärare på det sättet, men en magisk spelare i Allsvenskan under lång tid)
Och tack Mackan. Från botten av mitt hjärta och trots att det inte är slut än.
Tack.
