Måndag morgon: Tiden går
Man vänjer sig vid det mesta. Men vissa saker upphör aldrig att vara nervositetsframkallande.
I fredags var det årsmöte. Efter att mötet formellt avslutats var det dags för den traditionsenliga prisutdelningen, där också långvariga medlemmar uppmärksammas. Häromåret var jag en av dem som äntrade scenen, tryckte Anders Pålssons hand och tog emot 25-årsnålen. Det var ett lite märkligt ögonblick. Högtidligt, liksom. Jag kände mig mer än en aning stolt. Efteråt funderade jag lite på det där. Vad hade jag att vara stolt över egentligen? Jag hade ju inte uträttat någonting. Mer än att ha betalat min medlemsräkning i god ordning.
Och blivit äldre.
För några veckor sedan ordnade jag med nytt pass. Ni vet hur det fungerar – man bokar tid, besöker expeditionen på Drottninggatan, väntar, får sitt nummerlappsnummer uppblippat och går fram till en lucka där man legitimerar sig.
Efter fotograferingen fick jag förhandstitt på mitt framtida pass. Från skärmen framför mig stirrade en chockerande gammal människa tillbaks på mig.
”Är du nöjd med den bilden?” undrade handläggaren på andra sidan glaset.
Tja. Jag var ju bara där för att fixa ett resefaciliterande dokument. Spelade ingen roll hur det skulle se ut. Men det var ändå en fråga det var svårt att besvara med ett reservationslöst ”ja”.
Fotografier, eller selfies – mjodå, jag tar såna ibland – fungerar allt som oftast som omruskande påminnelser om att åldrandet aldrig tar paus. Skallig har jag varit länge nu, både på huvud och vader. Det har jag vant mig vid. Men det dyker ständigt upp nya saker. På senare tid har jag noterat att min hals ser konstig ut; liksom överdragen av kalkonskinn, som om den tillhörde en gammal drottning. Och så skelar jag lite grann (skelar? Vad är detta? Jag skelar ju inte, inte egentligen?). Den förr så klara blicken har blivit grumlig på gulnad botten.
Nu låter det här kanske en smula fåfängt … ? Ber om ursäkt i så fall. Det är inte meningen att att det här ska handla om en så fundamentalt ointressant sak som mitt utseende. Jag har ändå alltid tyckt att vi som aldrig varit vackra inte har så mycket att förlora (förutom möjligen huvudhåret då) på att bli gamla. För oss är det ingen strålglans som falnar, för den har aldrig varit tänd. Jag tänker att åldersförfallet måste kännas värre för de en gång snygga.
Men i alla fall. Det är ändligt, livet, och det går snabbt. På många vis är jag missnöjd med att jag fortfarande inte är kapabel till många av de saker jag som ung förutsatte att jag skulle kunna som gammal. Jag vet inte hur motorer eller elektricitet fungerar. Kan inte förklara varför riksbanken höjer räntan i lågkonjunktur. Har ingen aning om vilken plugg jag ska använda för gipsväggar (eller någon annan sorts vägg för den delen). Istället fortsätter jag göra många av de saker jag gjorde som barn: läser serietidningar, lyssnar på popmusik och samlar på allehanda skit.
Fast visst finns det fördelar med att bli äldre. Jag känner exempelvis ett visst lugn. Har nog blivit bättre att se på saker och ting från olika håll, på att tänka efter, på att sätta saker i perspektiv. På att inta en resonerande och svalt rimlig hållning kring, till exempel, förluster och sportsliga misslyckanden. Nuförtiden finner jag det trots allt något lite lättare att låta de många fantastiska minnen och upplevelser Malmö FF givit mig överskina de trista stunderna.
Så när ungdomar runt mig exploderar över nesan i en sjundeplats kan jag gammelmansskrockande möta dem med att sjua, det är ju som ett bra Åkebyår. Lugn och fin, ni skulle varit med på nittiotalet, det är oundvikligt att livet som fotbollssupporter går upp och ner, framgångar kommer och går, efter regn kommer solsken och allt det där.
Det måste vara alldeles oerhört irriterande för unga människor att höra detta. Okej Konfucius, fnyser de och virrar på huvudet. Men förnumstighet kan möjligen ses som ett privilegium en gammal människa kan tillåtas unna sig.
Samtidigt, all denna visdom (nej, fel ord, inte visdom, absolut inte, det handlar nog om något helt annat egentligen, som resignation, ett min-tid-är-över-förhållningssätt, men ni förstår vad jag menar) till trots: vissa saker består.
Jag har till exempel inte alls lyckats lära min mage att hålla sig lugn på matchdagar. Det distanserade perspektivet hindrar mig inte från att än idag må fysiskt illa av nervositet inför och under varje match. När jag cyklade till Gamla IP igår var det med skräckblandad förtjusning – mest förtjusning över match naturligtvis, men också en viss bävan inför utsikten att behöva våndas i flera timmar. På läktaren mår jag egentligen bara riktigt bra när vi leder med en fyra-fem bollar och det är ett par minuter kvar. Leder vi med mindre är jag nervös, leder vi inte alls är jag frustrerad.
Lite motsägelsefullt att jag ändå varje vinter längtar så mycket efter detta. Att något som kan vara så jobbigt att genomlida ändå tillhör de saker som gör livet värt att leva.
Kvartsfinal till helgen, mindre än en månad till den allsvenska starten. Våren är snart här. Livsandarna vevas igång. Ännu en gång. Inte dumt alls, faktiskt.
