Måndag Morgon: Tio favoritspelare
Lund. Världen är i en extremt märklig situation. De flesta av oss har nog aldrig varit med om något liknande och om några minuter ska Stefan Löfvén hålla tal till nationen. Personligen påverkas jag inte så extremt mycket då jag jobbar i skolan mer än att man har haft typ halva klasser i en dryg vecka, men många andra påverkas så mycket mer - i sjukdomen eller i alla svallvågorna mot ekonomin och jobben.
För egen del handlar det egentligen mest om att barnen har svårt att få gå till förskola eftersom förskolebarn typ alltid uppvisar förkylningssymptom och sen är det ju det där med att det alltså inte är någon sport på TV. Klart man saknar sporten. Jag saknar di blåe. Som fan.
Flera kanaler väljer då att satsa på krönikor och andra gamla godbitar. Så jag tänkte göra detsamma. En blick tillbaka mot tio spelare som betytt lite extra för mig. Jag har inte tagit ut dem i någon särskild ordning - och det finns andra spelare också som kunde slagit sig in.
Markus Rosenberg
Äsch. Vi börjar med den störste. För han är ju det.
När Markus kom hem 2014 blev jag jätteglad men jag ska ärligt säga att jag knappast hade trott på att jag skulle vara i närheten av de känslorna som Markus tog mig till. Jag trodde inte längre att jag kunde ha en idol. Jag trodde den tiden var förbi. Men vår kapten ville något annat.
Det han gav oss var förmodligen unikt. Vi kommer förmodligen aldrig vara med om något liknande. Men tänk att vi fick det! Tänk att vi fick Markus attityd. Markus mål. Markus hemåtjobb. Markus assist. Den 28 november. Vi fick vara med om det. Vi kan aldrig förlora dig, Markus.
Markus Halsti
När Halsti plockades in från GAIS var det knappast en omedelbar succé. Han blev aldrig den stora mittback vi hoppades på, men han blev den pappan vi behövde. När andra spelare imponerades av Atletico Madrid och kissade på sig av rädsla när Juve kom på besök var Markus oberörd. "Vadådå?". Han stod upp. Lugnt. Vann dueller. Stängde ytor. Vår Halsti. Född i Finland men en Malmöpåg. Ibland tar världen konstiga vägar. Vem kunde tro att det skulle bli såhär när Anders Andersson skippade benskydd på en träning 2008?
Niklas Skoog
Fram till Markus Rosenberg var Niklas Skoog en av de spelarna jag uppskattat mest. Lite som med Markus kunde Niklas blanda att vara en skitstövel på plan med briljanta tekniska nummer. Där Markus bjöd på armbågar var Niklas en snackeröv som snackade bort motståndarna. Och så hade ju Niklas rumpan! Så otroligt många poäng den räddade åt oss när han gick ner till hörnflaggan. Det var nog inte så vackert, men oj vad effektivt det var.
I sina bästa stunder en av de absolut bästa anfallarna jag sett i MFF.
Jens Fjellström
I början av 90-talet var Jens min favoritspelare i MFF. En smart mittfältare som dessutom i perioder kunde vara hyggligt målfarlig. Jag var överlycklig när han kom hem igen till Malmö, men så kom den där knäskadan. Karriären avslutades och Jens blev sedermera en uppskattad kommentator på Canal+ (och alla andra namn kanalen haft) innan han återvände till MFF som tränare. Jag vet inte varför han lämnade sista gången men jag är glad att han tillhörde MFF-familjen igen och jag skulle sannerligen inte ha något emot om han kommer hem igen.
Några år efter Jens slutat, och han jobbade som kommentator, såg jag honom vid Gustav Adolfs torg och jag stoppade honom för att be om en autograf. "Jag trodde jag var glömd" sa Jens innan han skrev på ett papper jag snabbt fick fram från väskan.
Vi glömmer dig aldrig Jens.
Jocke Nilsson
Innan Jens var det Jocke Nilsson som fångade mitt hjärta. Han var förmodligen min första idol. En magisk dribbler och jag vill minnas att jag såg honom i OS 88 - Men det vet jag inte om det är riktigt sant. Han var spelaren jag drömde om att bli - Men jag kunde nog inte blivit längre från det i slutändan. Har knappt lyckats med en dribbling i hela karriären - och dessutom var min vänsterfot värdelös.
Sista gången jag såg Jocke på plan var när han lirade i BoIS och de mötte Kalmar FF. Minnet säger mig att han gick ut med smärtor i knäet. Jag har egentligen inte kunnat hitta något som stödjer det, men där dog drömmen. För mig och för Jocke.
Jag är så glad över att han numera återfinns i Malmö igen. En gammal kärlek rostar aldrig.
Hasse Mattisson
Under 2000-talet var annars Hasse länge min favoritspelare. Jag tog honom i försvar varje gång han kritiserades och jag var fullständigt lyrisk när han sänkte Maccabi Haifa 2005. Det var han så värd. En spelartyp jag kunde identifiera mig med. Hårt jobbande och sällan målskytt.
Att jag dessutom spelade med Hasse i Alex minne är fan det största jag varit med om själv i karriären. Att jag i den turneringen var komplett värdelös försöker jag glömma. Jag har blivit lite bättre nu igen. Lite.
Annars minns jag kanske Hasse mest av när han sålde julgranar och jag nyss hade köpt hans MFF Support-Legendtröja och ville ha den signerad. Så jag åkte ut till Bulltofta där han sålde julgranar och gick ut för att be honom om autograf. Hade fått med mig en penna att skriva med, men det skulle jag inte gjort. Pennan var silverfärgad och Hasse blev på riktigt sur över mitt pennval. Han gick in på macken och fixade en annan tröja som han kunde skriva sin autograf med. Så kan det gå.
Daniel Majstorovic
När VSK stod på ruinens brant gick vi in och räddade VSK samtidigt som vi fick en ypperligt fin spelare och dessutom försvann inte poängen vi tagit mot dem.... Nåväl. Maestro in och så jäkla viktig han var. En klassisk ledare i backlinjen och dessutom rätt vass i sina offensiva löpningar. En vinnarskalle ut i fingerspetsarna och en perfekt kugge i det lag som Tom Prahl byggde upp till guldet 2004. Han lämnade kanske inte så jäkla snyggt sommaren 2004 men jag vill ändå minnas honom för den fotbollsspelaren han var. Pondus, bråkig och kvalitet. Dessutom har han, enligt wiki, inte spelat fler matcher för någon annan klubb på seniornivå. Nog finns vi kvar i hans hjärta.
Jörgen Ohlsson
Ungefär som Hasse Mattisson. Hårt arbetande spelare som kunde användas överallt. En binjtepotatis som Tom Prahl sa. Visserligen kanske inte en dribbler som Jocke Nilsson men JO var en mycket underskattad spelare. Han jobbade inte bara hårt. Han var bra. RIktigt bra. Att han var skadad hela 2004 retar mig än i dag. Fick ju ett slags hedersguld, men fan - Jörgen skulle haft ett riktigt guld.
Guillermo Molins
Jag är glad att Guille fick nummer 9 efter Mackan. Ja. Guille är inte den spelaren han en gång var, men jag tycker det finns mycket gott i honom än. Han kommer inte köra över Allsvenskan som han gjorde 2013, men han kan fortfarande göra kaos. Tro mig.
Hursomhelst. Jag kommer nog ändå alltid mest minnas Guille för den här perioden när han kom hem från Anderlecht. Så makalöst bra han var då. Utan tvivel höll han då en nivå som hade kunnat hävda sig på landslagsnivå. Han hade allt då. Mentalitet, styrka, snabbhet och teknik. Allt.
Och så gick han sönder 2014. Hur många av oss var nära en djup depression då?
Peter Sörensen
Vi avslutar med en överraskning kanske? Jag tillhör ju dem som inte fattar hur Brian Steen Nielsen inte kunde lyckas under Tom Prahl och som faktiskt gillade Preben.
Jag älskar historien kring att han trodde att vi lirade i Allsvenskan när han värvades och att han alltid gick ut och kämpade stenhårt. Oerhört nyttig för oss när vi tog klivet upp igen.
Numera hyggligt framgångsrik tränare i Danmark och det har ju varit diskussioner kring om han skulle komma hem. Eller ja. Hem och hem....
