Måndag morgon: Tips vs verklighet och snålblåststankar
Allsvenskt uppehåll. Slappa dagar i hammocken med ett halvt öga på silly season-utvecklingen. Kanske en lämplig tid att dels fundera lite kring det blåsväder fotbollen befinner sig i, och dels jämföra förhandstipsen från mars med verkligheten så här långt?
För mars är ju de allsvenska tipsens månad. Då, veckorna innan premiären, står de som spön i backen från både experter och vanligt folk. De allra flesta är snarlika. Några placeringar hit och dit skiljer, men de flesta tippare är ganska överens.
Facit är förstås långt borta. Bara 12 omgångar (13 för några lag) har spelats. Men så här ser det i alla fall ut så här långt, och vi börjar nedifrån.
Bottenstrid (plats 11-16)
Förväntade lag: Brommapojkarna, Degerfors, Halmstad, Sirius, Varberg och Värnamo.
Så har det gått: Fyra av de sex lagen ovan ligger mycket riktigt på plats 11 och nedåt. Mörkast ser det ut för jumbon Varberg, som i år tycks ha blivit ifattsprungna av verkligheten. Man vet förstås aldrig, men just nu finns det inte mycket som tyder på att de ska kunna vända uppåt. De positiva överraskningarna är de båda nykomlingarna, som båda återfinns på tabellens övre halva och redan skrapat ihop 19 pinnar var.
Mittens rike (plats 6-10)
Förväntade lag: Elfsborg, IFK Göteborg, Kalmar FF, Mjällby och Norrköping.
Så har det gått: Två av de fem lagen återfinns i mitten (åtminstone om jag tillåter mig att definiera ”mitten” som just plats 6-10). En solklar underpresterare hittas i denna femlagsgrupp. Få har väl missat att IFK Göteborg haft en blytung vår. Återstår att se om Jens Askou, den nye danske tränaren, kan vända på detta. Kalmar FF överraskar däremot positivt i år igen och ligger fyra. Och så är det kanske lite orättvist att klumpa ihop Elfsborg med de andra förväntade mittenlag, men såvitt jag kan se har de oftast hamnat på plats 5-6-7 i förhandstipsen. De är givetvis gruppens stora utropstecken med sin andraplats.
Outsiders om allt faller på plats, men förmodligen för mycket ombyggnad för guldstrid (plats 4-5)
Förväntade lag: AIK och Hammarby.
Så har det gått: Bärande spelare som Sebastian Larsson och Lustig respektive Bojanic, Ludwigson och Jeahze försvann inför säsongen. En del nytt, och på förhand spännande, plockades in. Med detta har det inte, för att uttycka det diplomatiskt, gått något vidare. På sociala medier påpekades det exempelvis efter Värnamomatchen att Johan Dahlin ligger före AIK:s prestigeförvärv Viktor Fischer i poängligan. Hammarby parkerar på en blygsam niondeplats, och i Solna mullrar det efter AIK:s genommiserabla vår. Nästjumbo och en enda seger på de första tolv matcherna. Ett intensivt transferfönster väntar.
Guldstrid (plats 1-3)
Förväntade lag: Djurgården, Häcken och Malmö FF.
Så har det gått: Djurgården började allsvenskan trögt, efter att möjligen lagt för mycket mentalt krut på Conference League-åttondelsfinalerna mot Lech Poznan. Det har sett bättre ut på slutet, MEN upp till förstaplatsen är det långt: tio poäng, och man ska dessutom om ytterligare två lag som ligger sju respektive åtta pinnar före. Och så Kalmar då, som just nu är fyra på bättre målskillnad. DIF är alltså femma, men de andra båda lagen i den förväntade topptrion är med längst där uppe. Häcken har visserligen gått på ett par minor men generellt fortsatt vara bra och fortsatt göra massor av mål. De är trea, tre pinnar bakom serieledaren. Som ju är ett lag som överträffat även de mest naivt överoptimistiska förväntningar. 31 poäng är osannolikt många.
Summa summarum ligger alltså hälften av lagen ungefär som förväntat. Det känns som ganska lite.
-----
Allsvenskan och fotbollen i övrigt då? Tja, det blåser. Och det är oroande ur flera perspektiv. För några veckor sedan skrev Expressen om ökande problem med våld, stök och inkastade föremål i samband med matcher. Och problemet är inte unikt för Sverige, samma tendenser syns över hela Europa. Bråk och otrygghet på läktarna förlorar vi givetvis alla på, men man kan också fråga sig vad samhällsopinionen i förlängningen kan innebära för oss stackars vanliga torpare som gärna går och ser vårt lag spela boll.
Efter läktarskandalen på Tele2 i slutet av maj kallades Fredrik Reinfeldt (i egenskap av SvFF-ordförande, får jag kanske tillägga) till möte med både justitie- och idrottsministern. På mötet beslutades det inte om några nya strategier eller åtgärder, men klubbarna fick kritik.
”Jag tycker det varit för många som bidragit till att förminska och bagatellisera det här. På mötet fanns stor enighet att nu måste det vara ett slut med det. Det är uppenbart att klubbarna varit för dåliga. Det får inte bli att fotbollen går ut och slätar över det här”, sa idrottsminister Jakob Forssmed efteråt.
I Svenska Dagbladet löd rubriken på en av artiklarna om derbyt ”Tar vi bort ståplatserna är vi riktigt illa ute”. I ingressen till samma artikel pratas det om skandalscener och skadade poliser. Samtidigt citeras AIK:s ordförande Robert Falck med orden ”det här löses med hjälp av dialog” – och ser därmed ut som en aningslös och överslätande socialtant från 70-talet. Tvetydigheten i rubriken (den som är intresserad av fotboll läser det tenderar förmodligen att läsa det som att stämningen försvinner utan ståplats, men den som mest irriterar sig på allt bråk vår sport sammanknippas med kan läsa in ett underliggande hot) och ingressens tydliga underton är helt i linje med idrottsministerns ståndpunkt. Klubbarnas representanter porträtteras som undfallande sopa-under-mattan-killar. De framstår som flata. Kanske till och med rädda.
Man kan tycka vad man vill. Man kan förstås förfasa sig. Eller anse att derbyscenerna väl inte var så farliga och en engångsgrej och det är bara några få som håller på och så vidare. Personligen måste jag säga att det är förståeligt om resten av samhället menar att det finns en orimlighet över det denna idrott drar med sig. De samhällsresurser den kräver, de polisinsatser, de marscher genom städer där du och jag ser hundratals förvisso högljudda men i grunden godmodiga fotbollsälskare – men där den som kanske inte ens visste att det skulle spelas fotboll ser något annat: rök, oväsen och bistra polismän på hästar. Arga unga män och otäck, skrämmande aggressivitet. Det är ett perspektiv som inte alls är omöjligt att förstå.
Problemen är komplexa. Och vad händer ofta när sådana diskuteras? Jo, det poppar upp människor som tror sig sitta på enkla lösningar.
Exempelvis skyller en kommunpolitiker i Stockholm vid namn Tom Hedrup på föreningsdemokratin. ”51-procentsregeln står i vägen. Om ledningen för AIK går hårt åt fansen så avsätts ledningen”, skriver han på Twitter. Detta är alltså en tes som förutsätter antingen att fotbollens våldsverkare slutar intressera sig för att utöva påtryckningar på "sin" klubbs ledning om de inte längre kan vara medlemmar, eller att styrelsemedlemmar som inte kan röstas bort därmed kan strunta i dessa påtryckningar. Ett märkligt resonemang, för att uttrycka det lite försiktigt. Och man kan undra om han menar att länder utan föreningsdemokrati aldrig har några problem med våldsamma supportrar? Så visst, det är förstås lätt att slå hål på Hedrups slutledning. Men det är just sånt här som är en av farorna med upplevd passivitet: varför löses inte problemen, frågar sig de som är oinsatta men irriterade? Och så kan märkliga idéer och orsaksförklaringar plötsligt få luft. Lite som under pandemin (ett annat ämne som av hans twitterfeed att döma engagerar Tom Hedrup), då många högljudda röster krävde att det skulle göras mer för att få stopp på smittan. Spelade mindre roll om det hjälpte eller inte, bara det kändes som om det GÖRS NÅT! Förmodligen en högst mänsklig reaktion. Mycket riktigt blev också åtgärder som möjligen var mer signalpolitiska än hade någon egentlig verkansgrad – tidigare krogstängningar, till exempel – införda.
Men är det då orättvist att klubbarna hamnar i skottgluggen? De är ju inga rättsutövande myndigheter, de är bakbundna av lagstiftning, deras möjligheter till att bestraffa är begränsade och så vidare. Men även om det i sak må vara korrekt, gör de sig själva en tjänst om de hänvisar till att stökigheterna i grunden handlar om samhällsproblem och inte är fotbollens fel? Den som gör så ser ju lätt ut som ... ja, någon som skyller ifrån sig.
Givetvis måste klubbarna försöka lösa sina ordningsproblem för sin egen skull, så att barnfamiljer och ”vanligt folk” törs gå på match. Det är det viktigaste. Men någonstans kanske samhället kommer att kräva mer än att man bara pratar om ”dialog”. Inte nu omedelbart kanske, för efter Reinfeldts möte med ministrarna sades det att dagens strategi ligger kvar. För vad händer med samhällsopinionen om inte klubbarna bryter bilden av att de är passiva och bara rycker på axlarna åt oacceptabelt beteende? Och hur reagerar i så fall myndigheterna i längden, och i dessa hårdare-tag-tider, på denna opinion?
Så kommer förbund och föreningar försöka se handlingskraftiga ut på något sätt, som till exempel med poängavdrag för lag vars supportrar stoppar matcher, stängda bortasektioner, spel inför tomma läktare eller någonting annat som man faktiskt själv kan besluta om? Tja. Där hamnar vi kanske inte. Men att man från förbundshåll försöker ta någon form av nytt grepp känns ju inte alldeles uteslutet.
Villkorstrappan avskaffades för ett par år sedan. Den vill vi inte ha tillbaks. Så det vore skönt att få uppleva en höst där inte bara rätt lag förblir på plats ett, utan också en höst utan större så kallade ordningsstörningar.
