Måndag Morgon - To kill your darlings
Dagen efter en efter förutsättningarna stark insats i Stockholm funderar jag lite kring Jon Dahl Tomassons brist på sentimentalitet.
Det är inte utan att jag studsade till när jag läste rubriken "Jag har blivit behandlad som en råtta".
Orden är Rasmus Bengtssons och de syftar på hur han anser sig ha bemötts av tränaren Jon Dahl Tomasson och den övriga MFF-ledningen efter att ha kommit tillbaka efter sin långa konvalecens.
Det finns naturligtvis alltid två versioner när det kommer till sånt här, men det berörde nog de flesta MFF:are ganska illa att höra hur vår mittbacksgigant och de senaste årens självklare defensive ledare har känt sig välkomnad efter månader av kämpig rehab.
Det finns ett populärt sätt att bunta ihop en massa individuellt olika händelser för att på något sätt skapa ett narrativ, ett mönster, och när det gäller den sorgliga soppan med Rasmus vill en del bunta ihop den händelsen med avpolleterandet av Guillermo Molins och Marcus Antonsson samt petningen av Behrang Safari. Att dessa olika fall skulle vara jämförbara köper jag inte och jag skall redogöra varför.
Om vi börjar med Antonsson så fick han en flygande start i MFF 2018 och året kröntes av hans magnifika avgörande mot Besiktas i Istanbul. Sedan dess har den sympatiske hallänningen trots en hel del speltid både under Uwe Rösler och i våras under JDT haft det oerhört svårt med målproduktionen. Efter ett och ett halvt år av torka var det helt naturligt att 29-åringen behövde få en ny miljö för att få få fart på karriären igen.
Guillermo Molins anno 2020 är inte i närheten av den spelare som "var stormen" i Borås 2013 och som var bäst i allsvenskan 2014. Det vet vi alla. Och även om vi supportrar så gärna hade velat se den Gische som fick oss att slänga våra jeans är det inte JDT:s sak att vara sentimental. Molins fick ett ganska generöst antal chanser att visa upp sig, men tog dem inte och då han själv ändå ansåg att han borde starta var separationen oundviklig och högst logisk.
Den situation som möjligen liknar Rasmus-gate är väl i så fall behandlingen av Behrang Safari som under en säsong där han redan fick mindre speltid än sin konkurrent Jonas Knudsen, plötsligt helt plockades bort ur startelvorna efter det olyckliga misstaget i cupfinalen mot Blåvitt. Jag anser personligen att Behrang är en bättre fotbollsspelare än Knudsen och jag har svårt att köpa "utfasningen" av en så skicklig spelare som dessutom är en omvittnat viktig glädjespridare och ledargestalt i gruppen. Men - och detta är viktigt - det är inte jag som är fotbollstränare i Malmö FF och om JDT:s bedömning, efter att ha sett båda spelarna i ett stort antal matcher, är att Knudsen är nummer ett på vänsterbacken så är det det som gäller.
Det är ju det som skaver och som gör att situationen med Rasmus Bengtsson inte går att jämföra med ovan nämnda exempel. Rasmus har ju inte ens fått spela.
Här har vi alltså e senaste årens bästa allsvenska back som efter lyckad operation och avslutad rehab inte ges chansen att visa upp sig överhuvudtaget. Det är en märklig situation och det känns tokigt, då vårt försvarsspel i vissa matcher har sviktat betänkligt.
JDT hade även chansen att nyttja Rasmus enorma Europarutin i den viktiga playoff-matchen mot Granada, men det var sannolikt inte ens i den danske tränarens sinnevärld. Huruvida vi hade stått emot spanjorerna bättre med Rasmus i mittlåset kan ingen veta, men det hade onekligen varit ett fint tillfälle att utnyttja en spelares ganska unika erfarenhet och kompetens.
Nu blev det emellertid som det blev och efter att ha tigit fram till dess att guldet var bärgat öppnade Rasmus Bengtsson dammluckorna och bitterheten mot JDT och klubbledningen gör ont att se. Det gnager dessutom en oro att det som ligger bakom kan vara det omskrivna bråk mellan tränaren och Rasmus som skall ha inträffat på en träning i våras.
Skulle det vara så att vår tränare låter ett gammalt gräl på en träning ligga en spelare till last sex månader senare är det inte bra. MFF har alltid varit en förening med högt i tak och det skall gå att få vädra frustration på träningsplanen utan att behöva sota för det någon längre tid. förhoppningsvis har detta inte med saken att göra.
Men hur MFF skall hantera detta när sannolikheten att vi tappar Anel Ahmedhozic efter säsongen är nästan hundraprocentig är frågan?
Att gå in i ett CL-kval med Brorsson och Nielsen känns inte klockrent och det är oerhört svårt att se hur Bengtsson skall kunna fortsätta i MFF efter detta. Jag antar att det landar i att man får värva en ny mittback i januari vilket verkligen känns som att gå över ån efter vatten.
Det är som vi ser i exemplen ovan ibland nödvändigt att "kill your darlings", men ibland lämnar det en väldigt fadd eftersmak. Rasmus-fallet tillhör tyvärr det senare.
