Måndag Morgon - Vacker fotboll, men ren konst på läktaren
Det som händer på Malmöläktaren är något annat, vi rör oss från från snygga tifon och koreografier till konst som talar till både hjärna och hjärta.
Det har varit fantastiskt i många år och redan på Malmö Stadion blev vi bortskämda med helt magnifika tifon där jag för egen del blev mest berörd av den mäktiga hyllningen till Bröderna Hjertsson. När sedan MT96 fick en tajtare, högre och brantare kortsida som sin scen på Nya Stadion blev det bara bättre och idag är man på en helt egen nivå i Sverige.
För mig som gått på MFF-matcher sedan slutet på 1970-talet är det inte bara härligt att få se utvecklingen på läktaren rent generellt, där mångfalden och stämningen nuförtiden är något helt annat än under t ex Roy Hodgsons era där ett helt fantastiskt bra lag med en hel drös spelare som är legendariska idag fick spela merparten av sina matcher inför en ganska knäpptyst publik bestående av en 6-7000 män.
Att vi dessutom fått njuta av de mest innovativa samt känslomässigt, intellektuellt och dramaturgiskt drivna tifona i fotbollsvärlden är något jag som tonåring på 1980-talet aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Snygga läktarkoreografier finns det gott om, men det som händer på Malmöläktaren är något annat, vi rör oss från snygga tifon till konst som talar till både hjärta och hjärna.
För många, inklusive mig själv, var Markus Rosenbergs avskedshyllning något av en gamechanger, där vår störste spelare på 2000-talet bildade fond på en sagolikt vacker gigantisk tavla flankerad av Jacques Werups bevingade ord "Jag har varit med om dig - Jag kan inte förlora dig". Det vackra, det poetiska, det storslagna och det intensivt Malmöitiska flätades samman på ett sätt vi inte hade upplevt tidigare och bara att skriva om det nu, drygt fyra år senare, får känslorna att välla fram igen.
Länge trodde jag att det inte var möjligt att överträffa detta verk, men i år har MT96 konstnärer (på något annat sätt kan jag inte beskriva dem) tagit det till en ny nivå.
Vi har fått se saker som förbryllat oss, berört oss och som gett eko långt utanför Malmö och MFF:s supportersfär.
Det började med Möllantifot i hemmapremiären där en fond av torget bildade bakgrund till läktaren på ett sätt som lurade ögat till att tro att den branta läktaren var platt mark och att publiken fyllde Möllevångstorget i stället för ståplats, med statyn "Arbetets Ära" i förgrunden. Läktarkonst på en nivå så smart att en del först inte ens förstod att det var de levande supportrarna som var integrerade i verket, utan att de var målade på en overhead. Helt fantastiskt och fullständigt nyskapande!
Så, i fredags, kom det som i alla fall för mig personligen, hittills är det finaste jag sett på våra läktare och det var hyllningen till vår allra störste, Bosse Larsson.
Än en gång hade MT96 lekt med perspektiven och gett bakgrunden ett djup där Hövdingen Eric Persson flankerad av bortgångna MFF-legendarer välkomnade Bosse till Himmelriket med en öppen famn. I förgrunden ser vi vår hjälte, världens bästa Larsson, kasta en sista blick över axeln innan han ansluter till sina kamrater i staden ovan molnen. Det är så vackert, så värdigt och så kärleksfullt, samtidigt så fyllt av vår gemensamma historia och allt vi är så stolta över. Det blir futtigt att försöka beskriva det i ord, som alltid när bildkonst skall omsättas till text.
Vi skall vara tacksamma för att vi är supportrar till Sveriges bästa lag genom tiderna, men vi skall också vara djupt tacksamma för de eldsjälar som skapar konst på våra läktare.
De vårdar vår klubbhistoria, de inspirerar våra spelare till stordåd, de målar våra minnen med klarare färger och tydligare skärpa, och de får oss, som de konstnärer de är, att gapa av förundran och gråta av rörelse. Det är en ynnest att få uppleva MT96 verk, det är hög tid att vi inser det. Tack!
För att bidra till fortsatta upplevelser, swisha till Tifofonden på följande nummer: 123 5923 123.
