Marcus Översjö "Jag får bli som ett nyförvärv framåt sommaren"
I en intervju berättar Marcus Översjö om sin fotbollskarriär, rehabiliteringen och framtiden.
Jag träffar Marcus Översjö en solig dag uppe på GAIS-gården. Vi slår oss ner i fikarummet med två koppar nybryggt kaffe.
Översjö påbörjade sin fotbollskarriär i Elfsborgs ungdomslag. Därefter gick han till Falkenberg FF under hösten 2010, där han fick Thomas Askebrand som tränare. Det dröjde inte länge innan han blev en viktig spelare för Falkenberg och han gjorde över sextio matcher för dem. Efter säsongen 2012 löpte Översjös kontrakt med Falkenberg ut. Han blev kort därefter GAIS första nyförvärv inför säsongen 2013. Bara några veckor in i försäsongen skadade sig Översjö olyckligt under en träning. Det visade sig att hälsenan var av och en längre rehabilitering påbörjades. Översjös kontrakt med GAIS sträcker sig två år framåt med option på ytterligare ett. Han är tjugofyra år gammal och är en central spelare som kan spela både som mittback och central mittfältare.
Spelade du andra sporter än fotboll under din uppväxt?
- Vår familj överlag har ju varit en idrottsfamilj. Pappa har varit ju fotbollstränare i lägre divisioner. Min lillebror och jag har också triggat varandra kan man säga. Jag har sysslat mycket med bollsport. De tre största har varit fotboll, bordtennis och handboll under de unga åren. När jag var 13 och min bror var 11 så började han ju slå mig i bordtennis, därför lade jag ner den idrotten. Sedan när jag började i gymnasiet så fick man välja en idrott och då kände jag att jag hade störst chans med fotbollen och tyckte den var mest intressant.
Var du i andra klubbar innan det blev Elfsborg ungdomslag?
- Eftersom pappa tränade ett fotbollslag som hette Annelund utanför Borås så var jag på deras fotbollsskola när jag var fem eller sex år gammal. Där var väl där jag började men samtidigt var jag runt på lite olika små klubbar och fotbollslekis. Sedan började på riktigt med fotboll i Elfsborg när jag var nio år.
Vilka positioner spelade du främst under första delen av din fotbollskarriär?
- Då var det framför allt som innermittfältare men jag har alltid varit en central spelare. Jag har inte varit speciellt lång utan jag kom in i puberteten ganska sent och började växa först när jag var 17-18 år. Det var väl då jag blev mer och mer blev aktuell som mittback.
Du nådde ju ända vägen fram från Elfsborgs ungdomslag till A-truppen. Hur kändes det?
- Det var ganska speciellt för mig. Jag tror jag nästan hade lite för stor respekt. Elfsborgs A-lag har alltid varit enormt för mig. Jag har varit och sett nästan alla matcher sedan jag var ungefär elva år. När man väl kom upp dit så blev det som att det blev så stort och man bad om ursäkt för saker och ting. Det är väl något jag kan ångra nu, att man kände sådan stor respekt och inte tog för mig mer. Samtidigt så var det något som var väldigt stort för mig. Det var svårt att där och då att tänka att det inte var något större A-lag än något annat. Just då var det ju det för mig i med att jag gått hela vägen. Sedan kan jag tycka att jag inte fick tillräckligt mycket chans eller credit för att man gått hela vägen. Egentligen vara det ju bara de unga som värvades in där och då som allt ljus sken på från ledningen. Det kändes som man blev lite bortglömd.
Det blev ändå några framträdanden för A-laget. Bland annat en Svenska Cupen match mot Degerfors, berätta?
- Jag spelade först en träningsmatch mot Helsingborg där jag hoppade in som mittback. Det var väl inte tänkt att jag skulle spela så mycket. Men så blev det en skada och jag fick hoppa in som mittback redan efter tio-femton minuter. Jag fick hoppa in helt ouppvärmd och försöka bli varm. Så det blev ett stökigt inhopp där jag inte hann komma in riktigt i matchen. Tempot var lite för högt för mig just där och då. Sedan kom ju den här Svenska Cupen matchen mot Degerfors. Där stämde det väldigt bra. Vi vann matchen och det var ganska komfortabelt. Vi hade ett bra lag på pappret och det var egentligen bara jag som U21-spelare som startade då. Sedan fick jag gå av efter ungefär sjuttio minuter på grund av en småskada. Jag var medveten att det var en stark trupp i Elfsborg där och då men jag fick inga mer chanser. Det var givetvis tungt och någon månad senare blev jag utlånad. Jag kände ju själv att det inte var läge att vara kvar.
Översjö fick aldrig chansen att debutera i Allsvenskan under tiden i Elfsborg.
- På något sätt var jag ju från och till i Elfsborg A-lag över nästan tre år. Så jag fick aldrig chansen permanent utan jag fladdrade fram och tillbaka (mellan U21 och A-laget, red anm) och de kände väl att de kunde göra lite som de ville med mig. Det tredje året så kände jag ju att jag inte ens är yngst i A-laget längre och jag kände att jag behövde spela A-lagsfotboll. Jag kände att jag nu måste röra mig för att utvecklas, så att jag inte står och stampar. Det är alldeles för många som gör just det. De får ett A-lagskontrakt i Elfsborg och tänker att de är kungar i stan men de får inte spela någonting. Men de tycker det är jäkligt skönt att få sin lön och vara lite små-kändisar i Borås. Sedan när de blir tjugofem-tjugosex och inte har utvecklats någonting, då förstår de nog vad de gått miste om.
Det blev ju utlåning till Falkeberg för dig under sommaren 2010. Var det flera klubbar som du var aktuell för?
- Det var inte långt ifrån att det blev Norrköping först. Jag var uppe hos dem och provtränade i en vecka och det kändes bra. De behövde en mittback just då. Jag har ingen ingen anning vad som hände med det. Ungefär en vecka efter gick jag till Stefan Andreasson (Elfsborg sportchef, red anm) som förklarade att det tyvärr inte blev någonting. Det var inte på grund av bristande kvalité, för de sa jag att han kunde säga till mig. Men det blev ingenting helt enkelt, jag vet inte om det handlade om något ekonomiskt eller något annat.
Istället blev det Falkenberg under sommaren, hur kändes det att flytta till ett annat lag?
- Det var ju lite speciellt givetvis eftersom det var första gången jag bodde utanför Borås och spelade i ett annat lag. Jag kände direkt när jag kom att jag fick en helt annan uppskattning. Då var man inte den här lilla junioren längre utan istället en spelare som kom för att förstärka laget, inte en utfyllnadsspelare. Så jag trivdes egentligen redan från första dagen.
Översjö gjorde fyra mål på sex matcher under hösten 2010
- Jag kom ju i mitten av augusti och det var tänkt att jag skulle spela mittback. Det året var ju Falkenbergs bästa sejour i Superettan någonsin. Vi förlorade faktiskt ingen match på hela hösten. Det låg ju mig lite fel i tiden i med att jag kom in som mittback då. Man ändrar ju inte på en backlinje som spelar bra. När jag kom så fick jag sitta på bänken inledningsvis. Thomas Askebrand och jag hade en bra dialog.
Han sa, "jag förstår att du kanske är lite besviken i med att du ville komma hit och spela. Som du förstår är det svårt för mig att plocka bort någon också".
Jag svarade att jag var besviken men inte besviken på någon person utan bara att jag inte får spela. I de sju första matcherna var det egentligen bara bänken för mig förutom korta inhopp i vissa matcher. Så det var ju lite tungt för mig faktiskt. Sedan när det var tre matcher kvar på säsongen så fick jag hoppa in trettio minuter mot IFK Norrköping borta. Då spelade jag på en innermittfältsposition och jag tänkte att jag springer tills jag stupar. Det blev ju ett väldigt bra inhopp och jag gjorde två mål. Efter det gick det inte att sätta mig åt sidan så då blev det ju start i de två sista matcherna. De tre matcherna sista gick ju bra och jag bestämde mig för att fortsätta i Falkenberg även nästa säsong.
Ditt kontrakt löpte ut efter hösten i Falkenberg. Hörde Elfsborg av sig någon gång?
- Jag fick ingen uppskattning överhuvudtaget och ingen hörde av sig när kontraktet löpte ut. För mig var det i och för sig självklart att jag skulle skriva på för Falkenberg men det kom inte ett enda samtal. Det kan jag vara lite bitter för i efterhand eftersom jag tycker jag har gjort väldigt mycket för den klubben men inte fått så mycket tillbaka. Så det blev två år i Falkenberg på en ren övergång och det har ju gynnat mig. I efterhand känner jag att det var helt rätt steg för mig. Att fortsätta i Superettan, komma in i A-lagsfotbollen och växa som fotbollsspelare.
Du var ju ordinarie från och med säsongen 2011. Hur kände du efter din första riktiga säsong med Falkenberg?
- Den säsongen var klart mycket bättre än säsongen därpå och då spelade jag ju samtliga matcher, vilket jag är väldigt nöjd med. Jag spelade hälften av matcherna som mittback och hälften som innermittfältare eller forward. Andra säsongen spelade jag tjugonio matcher och jag var ju väldigt skadefri då. Jag var tillgänglig inför varje match och var skadefri hela tiden. Sedan var det ju ett knackigt år förra året (2012) både för mig och klubben.
Det blev trettio matcher i Falkenberg under säsongen 2011, tjugonio av dessa från start.
Du fick endast ett gult kort under din tid i Falkenberg. Hur kommer detta sig?
- Mitt enda gula kort fick jag som innermittfältare och inte ens som mittback! Jag har faktiskt inget bra svar på det. Frågar du Thomas Askebrand så säger han att jag inte är en feg spelare eller en som inte går in i närkamper. Man kan ju vara en snäll spelare och ändå dra på sig 2-3 gula kort ändå. Jag blir heller aldrig kallad en fegis eller något sådant av lagkamrater heller. Som person är jag ganska pådrivande och sådär. Sedan kommer jag aldrig gå in för att skada någon. Jag går inte in fult i dueller även om jag är förbannad. Det är någon spärr jag har som jag inte släpper på.
Vilka är dina bästa minnen från din tid i Falkenberg?
- Det får ju bli Norrköpingsmatchen. Fotbollsmässigt är det den. Innan den matchen hade jag ju haft det lite tungt. Jag väntade bara för jag visste att någon gång skulle det vända. Efter den matchen kände jag fick en bekräftelse att jag duger i de här sammanhangen. Det hade jag inte kunnat bevisa för någon innan och inte för mig själv heller. Det kändes ju både roligt och väldigt skönt att få gjort ett så bra inhopp. Sedan har det ju varit bra härliga upplevelser successivt över de två och ett halvt åren. Framför allt den första veckan när jag kom till Falkenberg. Då när jag fick en helt annan bild av hur det var att komma till ett A-lag. Jag fick bekräftelse och kände att jag växte som människa. Jag kände att jag betyder någonting här. Det är ju den mer sociala biten
De sämre minnena kanske har att göra med säsongen 2012 när Falkenberg fick kvala för att stanna kvar i Superettan?
- Jo, absolut ska man plocka fram något så är det väl det. Nu var det väldigt skönt att kunna avrunda den säsongen utan att åka ur. Det hade nästan känts lite pinsamt att lämna dem annars. Men att kunna lämna Falkenberg i ett helt okay skick var väldigt skönt. Just inför det kvalet hade jag varit småskadad de sju sista matcherna. Ingen allvarlig skada men en ordentlig stämplig mot fotleden som inte läkte så snabbt. Så jag fick springa runt med tejpad fot och fick inte ut max. Den perioden var ju jobbig för man visste ju att på den nivån presterade jag inte särskilt bra och på den nivån låg jag inte. Men jag kunde inte bevisa att jag var bättre så det var väldigt frustrerande. Sedan kom kvalet och man fick försöka köra det sista som gick. De sista sju matcherna var riktigt jobbiga psykiskt eftersom jag kände att jag inte kunde göra klubben eller mig själv rättvis.
Det året löpte ditt kontrakt ut och du hade möjlighet att byta klubb. Hur gick tankarna då?
- Jag och Thomas Askebrand hade ju en bra kommunikation redan från början. Han sa ju väldigt tidigt att han ville gärna att jag skulle följa med till GAIS och jag sa att jag skulle fundera på det. Samtidigt behövde jag egentligen inte fundera heller. Jag ville ju ha något som tog mig framåt. Så när chansen dök upp så sa jag till Askebrand att du kan räkna med mig. Det var ju lite rörigt i Falkenberg just då. Det var sexton kontrakt som löpte ut och det var ingen som hade skrivit på. Christoffer Carlsson hade skrivit på för Hammarby redan i augusti och Stojan Lukic sa att han inte skulle vara kvar. Det var ju väldigt rörigt där och då. Framför allt blev det en osäkerhet i omklädningsrummet.
Hur är Thomas Askebrand som tränare?
- Han är en tränare som passar GAIS väldigt bra. Detta eftersom han är en tränare som är väldigt social och en go gubbe. Men han har givetvis egenskaper som auktoritet och sådär. Skulle det vara något så kan jag alltid ringa honom och de tror jag de flesta redan nu känner att de kan göra det. Han har den här härliga social biten. Det är nog hans största styrka, att man kan känna en trygghet med honom. Att man känner att det är en människa man kan lita på och att det man säger stannar mellan mig och honom.
Vad var dina första intryck av laget när du kom till GAIS?
- Att det var snäppet bättre kvalité och att folk ville ta för sig mer. Folk gick in för träningarna lite hårdare än tidigare. Dessutom var det mer spelare som hade högre kvalité. Det finns egentligen ingen utfyllnadsspelare utan de flesta kommer faktiskt vara med och konkurrera om en plats. Det tyckte jag syntes väldigt mycket och folk tog för sig och var engagerade. Samtidigt är det mycket runt omkring är mycket bättre. Man har fler personer runt omkring laget. Jag kände att det var en större klubb och det kändes ju roligt.
Efter bara några veckor skadade du dig olyckligt på träningen. Det visade ju sig att din hälsena var av och en lång rehabilitering väntade. Hur hanterar man ett sådant bakslag?
- Jag försöker bara ta dag för dag. Det har ju varit en av mitt livs tyngste perioder. Jag kom till en ny klubb och skjuter mot höjden. Så kraschlandar man istället. Jag försöker alltid vara en positiv människa och hitta många positiva grejer i det här negativa. Det är många grejer jag kan plocka fram som ändå känns bra. Jag vet till exempel att när jag kommer tillbaka så vet Thomas Askebrand redan vad jag kan. Rent skademässigt tar ju skadan väldigt lång tid men det finns ju skador som är ännu värre. Hade jag fått välja mellan det här och knäskada så hade jag tagit en hälsena alla dagar i veckan. Jag vet hur många som har problem med knäna och att det slits upp igen och det blir inte riktigt läkt. Det här kommer ta lång tid men det hade kunnat vara så mycket värre.
Känner du att du fått mycket stöd efter din skada?
- Ja definitivt! Många har pushat mig och de i laget är ju helt fantastiska på det. De frågar nästan en gång för mycket hur man mår och sådär. Det mottagandet jag har fått är verkligen någonting som betytt mycket för mig. Under den här första perioden behöver jag det stödet, att folk bryr sig och frågar vad som händer. Sedan kan man släppa på det när jag börjar komma tillbaka i träning och är på GAIS-gården mer dagligen. Det har känts bra ifrån alla håll.
Berätta lite om hur läkningsprocessen för din skada ser ut?
- Efter skadan tog det en vecka innan jag blev opererad. Direkt efter det fick jag gå med gips i tio dagar. Man kan göra ett val efter man har gjort en hälsene-operation. Det går att rätta till hälsenan genom att undvika att sy. Då lägger man ändarna mot varandra och sedan lägger man på gips i tåspets så att de läks ihop. Det innebär att man får ha gips i ganska lång tid. I mitt fall valde läkarna att göra den i tåspets men även sy hälsenan och dra åt den lite extra för att göra den lite kortare. Detta för att den inte ska bli för lång när man tränar sedan. Allt för att jag skulle kunna gå på en lite mer aktiv rehab. Efter de tio dagarna med gips fick jag en typ av pjäxa som heter ortros. Det är som en stor platsbumling man har på foten. På ortrosen i hälen så var det fyra stycken kilar. Motivationen var att få bort de här kilarna så fort som möjligt. Varje fredag var jag på kontroll för att kunna plocka bort dem en efter en. Det gick väldigt bra och varje fredag fick jag plocka bort en kil. För några veckor sedan fick jag plocka bort hela ortrosen och det var nästan som att börja lära sig att gå igen, fast bara med vänster benet. Nu har jag gått på foten och kommer göra det i sex till åtta veckor helt fritt men inte springa. Utan bara rulla på foten och gå normalgång. Sedan gäller det att jobba upp vadmuskulaturen för att sedan kunna jogga och springa. I slutet på april eller i början på maj kommer jag kunna börja med det. Efter det är det bara att köra på tills man känner att man är redo att börja köra på med boll. Om inget händer kan jag nog vara tillbaka med boll någon gång i juni. Troligtvis kan jag vara fullt frisk i augusti.
Hur är det att vara med i laget men inte kunna vara med?
- Jag har ju valt att inte vara här (på GAIS-gården red amn) uppe varje dag. För varje dag får jag en bekräftelse på att jag inte är med på planen, hur snälla alla än är. Till exempel som i Turkiet då alla var ute och spelade. Då var jag kvar på hotellet och körde rehabträning. Jag är uppe på GAIS-gården en till två gånger i veckan istället och kommer givetvis på de flesta matcherna. Då tappar jag inte känslan av att inte vara med i laget. Varje gång jag kommer nu så känner jag att jag är med i laget. Skulle jag dock komma varje dag under den här perioden med skadan, så skulle jag nog mig mer distanserad. Jag känner nästan att jag nästan är med i laget när jag inte är uppe så ofta. Om en månad kommer jag kunna vara med mer ute. Skulle det vara så att jag behöver köra rehabträning kan jag flytta ut mina grejer och köra på planen istället. Det känns ju väldigt bra just nu rent fysiskt och psykiskt. Blir det inga bakslag får jag bli som ett nytt nyförvärv framåt sommaren Så får vi hoppas att jag kan tillföra något då.
Falkenberg slutade sjua i Superettan 2010 och 2011. Säsongen 2012 fick laget kvala sig kvar i serien.
Vad har du för framtidsmål eller visioner?
- Jag skulle givetvis gärna vilja spela i Allsvenskan. Sedan så känner jag att absolut skulle kunna tänka mig att bo här i Göteborg i en lång tid framöver. Nu har jag ju två år plus ett här i GAIS. Kan vi ta ett kliv upp och få klubben till en stabil Allsvensk klubb så är jag jättesugen på att vara med på det tåget. De kortsiktiga målen handlar ju såklart om att bli frisk.
Kommer du jobba eller plugga i samband med fotbollsspelandet?
- Nu ges det ju tillfälle att göra något sådant. I med att tränarna har lagt upp det så att man ska kunna göra lite olika grejer. Det tycker jag ju är jättebra. Nu gör jag inte det personligen men för de som har en drivkraft att komma ut i arbetslivet eller pluggar för att sedan efter karriären komma ut i arbetslivet är det ju klockrent. Jag kommer säkerligen göra något med men jag känner att jag vill ha minst tio år till av fotbollsspel. Så känner ingen brådska med att forcera fram någon studie eller ett jobb. Utan jag känner att jag lever bra nu och jag vill uppleva det man ville som liten, att vara just fotbollsproffs. Jag känner att jag vill uppleva det livet ett tag till.
Har du några intressen utöver fotbollen?
- Sport i övrigt är ju ett stort intresse givetvis. Jag kollar väldigt på fotboll men även idrott överlag. Jag gillar ju att gå och titta på idrott, att se handbollsmatcher, fotbollsmatcher eller ishockey matcher. Det känner jag att det blir roligare i med att man flyttar hit till en större stad. Jag försöker även vara väldigt social och umgås med mina vänner, käka middagar och socialisera i övrigt.
Vi fortsätter att snacka en hel del om internationell fotboll där Marcus föredrar Premier League. Han håller sedan barnsben på Liverpool. Efter en längre stunds surrande avslutar jag intervjun och jag tackar Översjö för den trevliga stunden. Det framgår tydligt att han är en social, klok och inte minst en väldigt trevlig människa. Jag ser verkligen fram emot att se honom på fotbollsplanen i den grönsvarta dressen.
Sektion Grönsvart önskar Marcus Översjö all lycka med rehabiliteringen!
