Markus Halsti i stor intervju: "Jag måste tänka på framtiden, men jag förstår MFF"
Markus Halsti upplever en rätt galen tid. Efter att ha suttit stora delar av säsongen på bänken är han i dag ordinarie i ett Malmö FF som jagar guld. Och än vet han inte hur det känns att förlora i Allsvenskan 2012. Något som gör honom unik i truppen. Dessutom tillskriver han Erik Friberg sin succé som central mittfältare. Och om en dryg månad kan han vara arbetslös.
Tobias Lewicki, Amin Nazari, Filip Stenström och Robin Olsen har inte varit med om det. Inte heller Matias Concha. Att förlora en allsvensk match 2012 vill säga. Men de har å andra sidan bara spelat en eller två matcher. Den sjätte personen i truppen som delar detta med dem är Markus Halsti. Och den finländske mittbacken snedstreck ytterbacken snedstreck innermittfältaren får idag ändå betraktas som ordinarie.
På elva matcher har han fyra oavgjorda och sju segrar. Om detta var han själv inte medveten. Däremot var han lite sur direkt efter söndagens match mot Kalmar, eftersom det var första gången laget släppte in ett mål med honom som central mittfältare.
– Det kändes onödigt, men sen tänkte jag att vi vann ju ändå, så det känns bättre i dag, skrattar han. Men att jag är den ende som inte varit med om att förlora hade jag ingen koll på. Det hade ju varit ännu bättre om det bara hade varit trepoängare…
Så med dig på planen förlorar inte Malmö FF?
– Nja, det är mycket kvar än, men jag hoppas i så fall att det fortsätter så. Det är om inte annat något att ta med sig för de tre matcherna som återstår.
Nu på slutet har segrarna radats upp med dig och Erik Friberg tillsammans på innermittfältet. Varför fungerar ert samarbete så bra?
– Mycket är Eriks förtjänst vill jag säga. Han håller koll på mig. Jag gör fortfarande… Det uppkommer en del situationer som jag inte är riktigt van vid, och där hjälper han mig mycket. Sen arbetar vi bra tillsammans; vi är bägge hårt arbetande och rätt duktiga passningsspelare. Dessutom ska man inte glömma att hela laget fungerar väldigt väl för tillfället, och då blir det lättare för oss också.
I en intervju med Rikard Norling som Himmelriket publicerade häromveckan fick denne frågan hur han kom på tanken att placera mittbacken som central mittfältare. Han förklarade att Markus generellt är genomskicklig, och tränarteamet ville ha med honom för hans driv med bollen och passningsskicklighet.
– Det är roligt att Rikard säger så. Fast vad menar han med driv med bollen? Det måste jag fråga honom.
Markus skrattar igen. Han gör det ofta. Inte flamsigt eller osäkert, utan för att han verkar ha en väldigt positiv inställning till livet. Från tidigare intervjuer minns jag framför allt det: hans ständigha närhet till skrattet. Jag säger till honom att han får göra så, ta upp det med sin tränare på morgondagens träning. Markus hummar och fortsätter efter en stunds tystnad:
– När det gäller passningar tycker jag att jag är rätt så duktig. I går (läs: söndag) slog jag fram många till rätt adress.
Rikard sa i intervjun att du är lagets främsta passningsspelare till och med?
– Sa han det? Det var väldigt smickrande. Vi har ju ändå en hel del killar i laget som passar mycket bra.
Markus hade precis fyllt 24 år när han blixtvärvades från GAIS 2008. Han kom med höga förväntningar på sig, men det blev aldrig riktigt som det var tänkt. Han har varit in och ut ur startelvor, och fått sitta fler minuter på bänkar än beträda mattor (såväl gräs som artificiella). I det finländska landslaget har han emellertid haft coachens förtroende – som försvarare.
Runt 4,5 år senare är han äntligen ordinarie även i sitt klubblag – som central mittfältare. Jag undrar om han trivs bättre än någonsin i Malmö med fotbollen. Han drar på svaret.
– Det är klart att… När jag kom så hade jag det jättetufft med alla förväntningar på mig och så fick jag inte spela särskilt mycket som jag hade hoppats. Och likadant var det i början av den här säsongen, där jag inte spelade något alls de första 10-15 matcherna. Det lossnade någon gång runt AIK hemma, därefter har jag fått spela allt mer. Och nu är vi inne i en guldstrid, jag spelar på en position jag inte är van vid, vilket alla vet, så detta är nog en av de absolut trevligaste stunderna, ja. Och just det att jag spelar mittfältare gör det lite extra roligt, för jag känner mig inte som en sådan på riktigt.
Du har en plats i startelvan, laget vinner och guldet hägrar. Det flyter på rätt bra nu, ja?
– Ha ha, exakt. Och i höst har jag spelat mot Frankrike med landslaget, och där gick det också bra för mig personligen. Det har varit tufft ett tag, och så är det här i livet. Man springer på motgångar, men helt plötsligt kan det vända. Det gäller bara att tro på sig själv, och när man får chansen så gäller det att göra sitt bästa och hoppas på fler matcher.
Och chansen tog du.
– Ja, det får man väl säga. Samtidigt tycker jag att jag haft en del otur tidigare under min karriär i MFF. När jag fått spela så har jag åkt på sjukdomar ibland, och andra har tagit chansen. Sen i somras kom det där röda kortet mot Häcken. Så det har varit en del skit på vägen. Men så är det i livet som sagt; och jag har inte precis världens sämsta jobb. Så varför klaga?
– Kollar du på killarna som spelar på mittfältet i Malmö, som Ivo och Wilton… Jag älskar dem som spelare, och tycker att de är de bästa mittfältarna som finns i Allsvenskan, så det är klart att det känns både skönt och otroligt att jag spelar och de sitter på bänken. Men jag har jobbat hårt för detta, för att få den här chansen. Så ska det också vara i en stor klubb som Malmö: hård konkurrens.
Och så ska man inte be om ursäkt för att man tar den där chansen?
– Nej nej, alla fattar ändå precis hur det funkar.
Så finns det då alltid ett men. Vi människor är ju så funtade. Allting går bra, men…
Markus Halstis ”men” är att han trots allt helst spelar i försvaret. Att det beror på att han är rädd för att förlora sin landslagsplats håller han inte med om. I stället är det en tveksamhet hur bra han egentligen är. Får han emellertid en ordentlig försäsong som mittfältare skulle han inte ha några problem att se sig på den platsen. Det är så mycket med löpningar och positionsspel på mitten som han inte är van vid, förklarar han.
– Egentligen spelar det inte så stor roll var jag spelar, men jag känner att jag vill ha ordentlig träning på den positionen för att riktigt trivas fullt ut, för att riktigt känna mig säker när jag spelar.
Jag undrar om han med en ordentlig försäsong i ryggen ser sig som central mittfältare även i Finlands landslag. Markus berättar att jag inte är den förste som ställer frågan, men att han bara säger namnet Roman Eremenko för att folk ska förstå hur verklighetsfrämmande den tanken är.
– Om min förbundskapten skulle föreslå att jag skulle ersätta honom skulle jag få mig världens skratt. Det skulle aldrig gå. Jag kommer aldrig att ta hans plats. Det går inte att jämföra oss bägge, han är alldeles för duktig för det. Och bredvid honom finns det andra som är nästan lika skickliga. Så jag kan säga utan att ljuga att jag aldrig ens tänkt tanken att spela mittfältare i landslaget. Men man vet ju förstås aldrig vad livet har att erbjuda. Fortsätter det att gå bra framöver, och sen vet man aldrig vad som händer med ens medspelare; då är vi där igen, att ta chansen. Men i dagsläget… Ha ha ha, nej nej.
På tal om vad livet har att erbjuda så läste jag i Kvällsposten i dag (läs: i går) att du håller på och packar…
– Jag tänkte att det skulle komma. Men det är lite sådana grejer som… Eller, hur ska jag säga…
Har du tagit något beslut om att flytta?
– Nej, och jag kan berätta för dig att jag helt ärligt inte hört ett ljud från någon. Jag vet att där har funnits några rykten, men jag har inte fått något konkret bud från vare sig Malmö eller någon annan klubb. Vad jag menade i den intervjun var att mitt kontrakt går ut sista november, och från och med första december är jag arbetslös. Det är bara en dryg månad kvar, och jag vet inte om jag har något jobb då. Jag måste tänka på framtiden, och just nu vet jag inte alls hur den ser ut.
Pratar din agent med MFF?
– Jag tror att de snackar lite, men det har inte kommit något konkret alls från dem.
Du har alltså inte hört något från någon?
– Nej. Där har varit en del telefonsamtal från killar som undrar om jag är intresserad av att spela för deras klubb, men det är lite annorlunda än att ringa till min agent och säga att de är verkligt intresserade.
– Det känns som att det har blivit en större grej med det där uttalandet än vad som var meningen. Jag sa bara att jag så smått börjat packa. Detta är min femte säsong i Malmö, det återstår en dryg månad på kontraktet och de har fortfarande inte kontaktat mig. Det är klart att jag måste börja förbereda mig för framtiden. Men jag förstår dem också. Det gick inte bra för mig i början av säsongen, så i somras resonerade de nog så att jag inte har någon egentlig position i laget. Och nu är det klart att det har kommit i en annan situation när det gått så bra för mig och laget. Så jag förstår verkligen att klubben har varit lite… kan man säga långsam.
Men om du får en kontraktsförlängning i handen, skulle du kunna se dig själv ytterligare några år i MFF?
– Ja, det är klart. Jag har alltid sagt att mitt hjärta är i Malmö. Sen handlar det också hur kontraktet ser ut, det är inget att hymla med, och så spelar det in om Rikard stannar nästa år. Men först och främst måste man få ett kontraktserbjudande. Jag kan inte sitta lugnt och vänta till januari, och så kommer de och säger att ”nej, Markus, vi behåller nog inte dig trots allt”. Jag har sparat pengar så det är ingen ekonomisk fara förstås, men detta är mitt yrke, att vara fotbollsspelare, och jag vill jobba med det så mycket som möjligt. Att spela fotboll.
– Men samtidigt är det inte så att jag tänker på detta konstant. Jag trivs som jag sa med fotbollen och jag vill vinna med Malmö här i höst. Det är bara det att man som människa alltid måste fundera över vad som kommer att ske.
I fyra år och sex månader har Markus Halsti varit en himmelsblå spelare. Den första tiden beskriver han som galen, rent medialt. ”Alla” ryckte i honom, ville ha hans tid, få intervjuer. Sen dog intresset så sakteliga ut. Naturligtvis beroende på den begränsade speltiden.
Den här hösten har det exploderat igen. Efter att ha stått i medieskugga länge, länge, lyser nu strålkastarna obönhörligen på honom. Njuter han? Lider han? Eller bryr han sig inte?
– Jag kan berätta att jag har fått en väldig massa samtal i dag och jag har inte svarat ens på hälften av dem. Nummer som jag inte känner igen har fått stå åt sidan tyvärr. Men hur jag påverkas av det? Jag är en rätt lugn person och även om jag också kan finna det smickrande att vara med i någon tidning någon gång, så är det inte därför jag spelar fotboll. Och nu när jag är så gammal…
Gammal? Markus, du är 28 år.
– Men du vet vad jag menar. Jag är inte 20 längre, då man berättar för alla kompisar att du eller någon annan har ringt och gjort en intervju med en. Det är en härlig tid, jag har också varit sådan, men nu är jag äldre och känner att jag har förändrats. Nu läser jag knappt mina egna intervjuer längre, jag är lite orolig för vad jag egentligen har sagt (skratt).
Verkligen?
– Ja, det är nästan så jag känner en viss rädsla för att jag ska ha sagt något olämpligt.
Så du kommer inte att läsa den här intervjun i morgon?
(Lång tystnad) – Jag tror inte det faktiskt. Eller, kanske. Jag får se. Jag hoppas jag inte har sagt jättemycket dumt.
Jag säger att det inte är någon fara. Jag vet inte om han tror mig. Men jag önskar honom lycka till i avslutningen, säger att jag hoppas att han får spela de resterande tre matcherna i Allsvenskan. Om inte annat med tanke på hans facit som obesegrad.
– Det hoppas jag också, säger han. Det hoppas jag verkligen. Och jag skulle nog bli rätt besviken om det inte blir så. Fast å andra sidan är det Rikard som bestämmer, och om han anser att någon annan bör ta min plats, så... Ja, vinner vi matcherna så får han ju rätt. För laget kommer alltid först.
