Markusevangeliet: Ledaren
"Fotboll är det enda han kan enligt honom själv, på tal om den stundande framtiden. Det tror jag inte på."
Tänk på Markus Rosenberg. Vilken bild kommer upp först?
Det finns ju ett rätt djupt arkiv att plocka ur. Panenkastraffen i Efes Pilsen Cup eller något från den stora genombrottssäsongen i fel tröja? Den så ofta förekommande målgesten med två utsträckta armar eller hyschningen på Friends 2014? Något från Ajax eller Bundesliga? 3-0 mot Salzburg? Dubbelbicicletan? Som klackledare på Norra? Eller i Glasgow? Eller en snabb kavalkad från kvällen den 28 november i år?
Nu återstår bara en dryg vecka på karriären som gett oss så många minnen. Namnet Rosenberg kommer förstås aldrig att falla i glömska, men faktumet att snacket om kaptenernas kapten snart kommer till största delen att bestå av tillbakablickar är svårt att acceptera.
Ett komplett porträtt är för komplext att måla. Här har vi en vuxen man som i Göteborg anses vara en ful fisk medan tanterna på Limhamn kallar honom för en kär påg. En spelare som ingen uttalat gillar att möta, ändå är respekten bland kollegor och motståndare hundraprocentig.
Han lägger nu av för att kroppen säger ifrån, ändå har leendet varit fortsatt lika brett under varje uppvärmning, halvlek och presskonferens under året som gått. Denne 37-åring som hatar konstgräs men ändå vinner Malmö FF:s interna skytteliga och kommer på en total femteplats bland alla säsongens målgörare.
Så många sidor, så många motsägelser. Ändå framstår Markus Rosenberg alltid som självklar. I boxen, framför klacken och på presspodiet bakom intervjumikrofonen. Den rutinerade hemvändaren har aldrig slutat att vara den hungrige vinnaren. Den lite valpige junioren blev till slut den vuxne människan som med det varma smilet fortsatte att leda sitt lag med temperament, hjärta och ansvar.
Att vara kaxig har han kallats för hela livet, med lika delar beundran och irritation hos betraktarna. Med facit i hand, det vill säga Mackans meriter, har han minst sagt haft fog för att vara självsäker. Kanske får andra göra upp om titeln som Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna, men vem mer kan visa upp en sådan karriär med en sådan ikonstatus som nu verkligen avslutas på topp?
Vad väntar nu för killen som stack utomlands i unga år, gjorde mängder av matcher och mål i några av de större fotbollsnationerna och med ett högst troligt välfyllt bankkonto därefter flyttade hem till lilla Höllviken, stadgade upp familj och hus och sedan… Växlade upp?
Fotboll är det enda han kan enligt honom själv, på tal om den stundande framtiden. Det tror jag inte på.
Såsom han har handskats med de senaste årens intresse kring sin person och sin arbetsgivare tyder allt på att Markus professionalitet sträcker sig långt utanför det gröna gräset och de kritade linjerna. En lojal men uppriktig talesperson som kan ge raka budskap, undvika provokationer men ändå har nära till humorn och de vassa citaten. En naturlig ledare som låter en framgång göda nästa framgång men aldrig låter sig drabbas av hybris eller narcissism.
Jag önskar Markus Rosenberg en tid av njutning, återhämtning och välgörande reflektion. Men så småningom hoppas jag på att få se honom i en ny ledarroll. Där har han fortfarande mängder att ge.
Tack för allt, Markus!
