Markusevangeliet: Malmös Michelangelo
Ingen annan människa har skapat så mycket skönhet för mig som Markus Rosenberg. Här är ett tafatt försök att förklara varför.
När jag växte upp på 90-talet formades jag i en miljö där inställningen till fotboll och dess supportrar pendlade någonstans mellan förakt och tystlåten acceptans. Man gick knappt inte på fotboll. Sportsidorna var ofta inskränkta till torftiga referat eller enkla personporträtt. Att kultursidor eller mer ambitiösa magasin skulle skriva om sporten var, åtminstone som jag uppfattade det, i princip otänkbart. Idag har dock, tack vare fördomsfria journalister och ambitiösa fans, fotbollen accepterats som det unika kulturellt fenomen det är, och sporten används idag som en spegel för beskriva alla möjliga samhälleliga fenomen. Publiksnitten är enorma och folk i alla samhällsklasser, talar om och lever med fotbollen.
På en punkt tycker jag dock att fotbollen fortfarande är gravt underskattad. Nämligen hur dess utövare stundom producerar en kroppslig estetik som för mig är enastående.
Inte nog med att fotbollsspelare i utvalda moment kan genomföra kroppsliga konstnummer vars krav på balans och styrka konkurrerar med balettdansörers. De är dessutom inte inövade utan improviserade i stunden, uppfunna i samma ögonblick som de utförs. Ofta är dessutom kroppen på väg åt något annat håll eller i varje fall i rejäl obalans när den börjar sin aktion. Som om inte det vore nog var man inte så sällan trash-talkande mittback med vassa armbågar flåsande i nacken.
En balettdansör utför sin aktion med sitt muskelminne, med korta reflexbanor. Jag vill inte på något sätt ta ifrån aktörerna deras osannolika kroppskontroll och atletiska förmåga, men jag skulle vilja argumentera för att processen när en fotbollsspelare utför sin magi är långt mer komplicerad. Hens hjärna skall ta emot de miljarder sinnesintryck som finns runt henom, inte bara från (som i fallet med balettdansören) alla de muskelspolar och senorgan som talar om vart hans kropp befinner sig utan också från näthinna och örat (som bidrar till att tala om var hens motståndare befinner sig). Hjärnan skall sedan sammanställa alla dessa intryck till en korrekt bild, lista ut vad den ofta obalanserade och av motståndare ansatta kroppen vad den skall göra och sedan skicka ut en koordinerad signal till kroppens samtliga muskler. De skall sedan se till att träffa med foten eller huvudet med millimeterprecision på en spinnande sfär som kommer mot dem eller ifrån dem i 10-tals meter per sekund.
Den estetiska perfektionen när Francesco Totti pangar in en volley, eller Dennis Bergkamp svävande i luften plockar ner ett inlägg från 40 meter är kort sagt oöverträffbar. Ett fint utfört fotbollsögonblick är - helt oaktat det sportsliga - det bästa som finns att se på. Att en mänsklig kropp överhuvudtaget kan utföra något sådant är för mig helt obegripligt.
Jag njuter varje gång jag ser en spelare (i alla fall så länge det inte är någon allsvensk konkurrent) skapa ett sådant ögonblick, men för att det skall uppnå en subjektiv perfektion krävs det naturligtvis också att spelaren bär himmelsblått.
Och vem som är den spelare som skapat flest sådan ögonblick är självklart: Markus Rosenberg. Ingen annan spelare har den kroppsliga intelligensen, reaktionsförmågan och bollkontrollen. Det behöver som sagt inte ens vara något avgörande ögonblick, bara att få se hur hans kropp, inte sällan ur balans, kunde träffa läderkulan med sån precision och finess. Han reagerade snabbare än någon annan, var smarttast, vackrast, och mer kreativ än någon annan. För mig är han - helt seriöst- den individ som skapat mest skönhet för mig i livet. Skånes största konstnär genom alla tider. Malmös Michelangelo.
Tack Markus för att du skapat så mycket vackert.
Framåt Malmö!
