Krönika: Matchflytten given – men hanterandet under all kritik

Så varför har då beslutet föranlett så pass stor kritik i supporterleden? Där såväl enskilda supportrar som Järnkaminerna och UCS (i en utmärkt skrivelse) har påtalat sitt missnöje? Jo det är för att DIF Fotboll, återigen och tyvärr, helt har glömt bort vikten av proaktivitet och helhetstänk i sin kommunikation.

För tittar vi på kritiken från både officiellt som inofficiellt supporterhåll lyser den röda tråden stark: ”Vi vänder oss inte emot den sportsliga anledningen, den instämmer vi helt i. Men vi vänder oss emot att ni inte gjorde detta långt tidigare

En onödig situation, en onödig diskussion
Konsekvensen av denna dåligt kommunicerade matchflytt skapar inte bara irritation mot klubben från många supportrar. Dessvärre skapar den även, vilket är ännu tråkigare, irritation mellan supportrar. Jag har sett och hört många exempel av åsikten ”äsch det är väl inget att hetsa upp sig över, klart man kanske borde sagt det tidigare men ibland gör man fel”.

Och ja, visst är det ofta bra att förlåta istället för att fördöma. Visst trumfar sportsligt optimala förutsättningar att en del semesterfirande supportrar nu råkar missa matchen.

Men det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att DIF Fotboll har haft möjligheten att ta detta beslut hur länge som helst. Speldatumen för U21-EM sattes liksom inte i förrgår. Och att vi skulle ha minst två spelare med i den truppen var knappt spelbart. Hade DIF bara varit lite proaktiva hade man, i samråd med bland annat Järnkaminerna, kunnat kommunicera ut det här långt tidigare och med ett ”Bra DIF!” som närmast unisont svar från oss supportrar istället för ett ”Skämtar ni!?”. Det hade kunnat förankras i god tid i alla led och vare sig JK-dagar eller semesterplanering hade behövt bli lidande, och inga diskussioner mellan supportrar hade uppstått. 

Föreningsdemokrati när det passar?
Förutom att skapa både irritation och onödig debatt mellan supportrarna blir det senkomna beslutet därtill närmast tragikomiskt sett ur ett föreningsdemokratiskt perspektiv. Något som blossat upp extra mycket i dessa AFC-tider. För här går DIF Fotboll ena dagen ut och trycker på medlemskap och föreningsdemokrati, men nästa dag bortser man helt och hållet från beslut som tagits på föreningens eget årsmöte. Där det klart och tydlig fastställts att DIF Fotboll bland annat ska verka för att ett spelschema ska fastställas så tidigt som möjligt, och att matcher inte ska flyttas pga. önskemål från tv-bolag. Det krävs knappast något geni för att räkna ut vilken trovärdighet vi nu har i en sådan diskussion när vi själva väljer att flytta en match bara fyra veckor innan, för att vi alldeles för sent kom på att ”oj då, det är visst U21-final den 30:e och vi har match dagen efter”.

Vem ansvarar för att det inte händer igen?
Som alltid när skit träffar fläkten vill man gärna avkräva ansvar. Men sundare än att leta efter och peka på tjänstemän tycker jag att det är viktigare att ställa sig frågorna ”Hur kunde det här ske?” och ”Hur ser ni till att det inte händer igen?”  För bristfällig kommunikation och dålig proaktivitet är enligt min åsikt ett strukturellt problem i DIF Fotboll snarare än en enskild persons brister. Och hur kommer man tillrätta med strukturella problem? Jo man ställer frågan till de som är ansvariga för att skapa strukturerna snarare än till de som är satta att verka inom dem.

Fotbollskanalens Olof Lundh skrev för ett antal veckor sedan en utmärkt text i Dagens Industri om att supportrar borde bry sig mer om vem som sitter i styrelsen än om vem som spelar vänsterback. (http://www.di.se/nyheter/olof-lundh-drommare-styr-idrotten/). Applicerat på den här situationen ska vi alltså ställa oss frågan: Om nu DIF Fotboll alltför ofta brister i proaktivitetet i sin kommunikation, vem har ansvaret för kommunikationen?

Tittar vi rakt ner när vi letar efter svaret ser vi kommunikationschefen, som givetvis har ett ansvar i detta. Tittar vi rakt fram ser vi vd:n, som har ett ännu större ansvar. Men om vi istället lyfter blicken lite mer hittar vi styrelsen. Platsen där strategierna och strukturerna, för att undvika just den här typen av situationer, ska skapas. Och när vi nu har en styrelseledamot med ett uttalat ansvar för kommunikationen är det inget annat än rimligt att det är där vi ska börja med att ställa frågan:

Hur kunde det här ske? Och hur säkerställs att det inte händer igen?