Matchkrönika: Den moderna fotbollen, funktionalism och kontraster
Bara timmar efter att några av Europas rikaste klubbar meddelat att de tänker bryta sig ut och starta en egen liga sitter världsstjärnan Marek Hamsik på en plaststol på Ullevis löparbanor och ser hur mötet mellan IFK Göteborg och AIK blåser igång. Det är en kontrasternas dag, och det kanske finns något i det?
Vårsolen skiner över Göteborg, det är 18 grader i luften och Blåvitt ska möta AIK på Ullevi. Och här sitter jag med tre stolars avstånd till de andra journalisterna som hade turen att få plats på läktaren. Stormöte mellan Blåvitt och AIK innebär i vanlig ordning stort pressuppbåd. Nedanför pressläktaren står de 8 lyckliga årskortinnehavarna som fått plats till matchen. De försöker hålla låda, men det är inte lika lätt att köra på när läktarna ekar tomma runt omkring som det är när du har tusentals änglar runt dig som hjälper varandra att hålla intensiteten uppe.
Regleringen känns än mer absurd sett till hur tätt vi ändå sitter på pressläktaren. Men det här är vår arbetsplats, och arbete är i regelboken vitt skilt från nöje. Vi lever för att arbeta trots allt.
Läktarna ekar tomma och man kan höra spelarna snacka med varandra på plan. I bakgrunden av det hela har fotbollsvärlden rasat över några rika klubbars planer på att bryta sig ur och skapa sig en egen liga. Ännu mer i bakgrunden har UEFA samtidigt klubbat igenom en nästan lika stängd storliga i och med att Champions League från och med säsongen 2024 görs om. De stora ligorna får fler platser, och lag som gjort bra ifrån sig tidigare år men missat turneringen får en direktplats ändå.
Och mitt i allt det sitter vi ett gäng journalister (nåja…) på Ullevis läktare och ser Blåvitt spela inför de solblekta stolarna på arenan som inte sett många fotbollsmatcher de senaste 10 åren. Bakom oss sitter radiosporten och rapporterar. Det är något väldigt nostalgiskt med att höra hur ”Vi vänder oss åter till Allsvenskan och Ullevi där IFK Göteborg tar emot AIK.”
I högtalarna glappar ljudet till och från, och avbytarbänken är samma gamla busskur som stått där sedan Blåvitt spelade mot Manchester United, Barcelona och Milan i Champions League. Ironiskt nog tre av de klubbarna som vill lämna Champions League för att ta fotbollen ”in i framtiden”.
Längs väggen inne på herrtoaletten går de långa ”pissväggarna” och när jag står ensam i det stora rummet nere i Ullevis katakomber är det inte utan att känna en viss förundran.
Jag är ju inte journalist egentligen. Jag är arkitekt. Och Ullevi är ritat i en helt annan tid. För helt andra ideal än de vi har idag. För den som är lite intresserad av arkitektur så finns det ett extra lager av poetisk ironi i att Ullevi är en funkis/modernistisk arena. (Det som i Sverige ofta kallas funkis heter internationellt modernism.) En stil som idag är väldigt bespottad av glada amatörer som arkitekturupproret och olika lokalpolitiker som försöker vinna billiga poäng.
Det är också en arena ritad för en annan publik. Det blev en tydlig kontrast mot matcherna på t ex Tele2 arena där Hammarby och Djurgården kunnat trycka in hundratals supportrar i loger med matservering. På Ullevi är logerna väldigt få. På Ullevi kan inte Blåvitt ta in hundratals supportrar på läktarplatser maskerade som restauranger. Ullevi är inte ritat för sponsorer och VIP gäster.
Och det blir så tydligt när man står inne på herrtoaletten med sina ”pissväggar”. Det är inte snyggt. Det är inte lyxigt. Och jag själv tycker det kan vara rätt jobbigt att stå axel mot axel med någon när jag går på toalett. Men det är, i brist på bättre ord, folkligt. Det är funktionellt. Väggarna är täckta av rostfritt stål som är enkelt att tvätta. Närmast väggen står du på ett galler och under gallret lutar golvet mot brunnen så att allt rinner iväg. Du kan stå full och pissa baklänges, men det kommer ändå rinna ner i avloppet. Och efter matchen är det bara att spruta rengöringsmedel i hela rummet och skölja av. Allt rinner ner i avloppet. Det funkar. Pissväggen står bredvid ingången och vid utgången har du handfaten. Dörrarna är till och med designade så att de bara går att öppna åt ett håll, allt för att du ska ledas in till pissoaren, vidare till handfaten och sedan ut.
(Jag ber om ursäkt till våra läsare som kanske inte riktigt kan associera till hyllningen av hur en pissoar är utformad.)
Och det behövs. På en arena för 45 000 åskådare är det många som ska gå på toalett i en relativt kort paus. Samma gäller kioskerna. Eller ja, gjorde under tidigare matcher när de var öppna. Det var lite bambamat över det. Massproduktion, ta din förkoka korv och öl som varit upphälld 20 minuter innan paus och gå iväg. Du hinner uträtta både toalettbesök och köpa dig en korv med tid över innan andra halvlek är igång.
Som arkitekt har jag på senare år börjat fascineras mer och mer av just den stil som Ullevi är ritat i. Jag har länge tyckt att de där tråkiga Gustavsbergshandfaten (Gustavsberg 525 för den som vill göra en bildsökning) var rätt fula. Men efter att ha bott med ett designat fyrkantigt handfat i fem år ser jag på det gamla slitna Gustavsbergshandfatet i min nya lägenhet på ett helt annat sätt.
Det finns inga jobbiga hörn där all smuts samlar sig. Gropen för tvålen har en lite skåra där tvålvattnet kan rinna ut istället för att samlas i en äcklig hög under tvålen. Det håller sig rätt rent av sig självt, och när det väl inte är rent är det lätt att städa.
Det samma gäller diskbänken i rostfritt stål. Inte så snygg. Men jag kan ställa en varm stekpanna rakt på bänken. Det är bara att torka av efteråt. Inget som suger åt sig vinfläckar eller lister där smulor fastnar. Inget trälaminat som får brännmärken. Bara en skiva i rostfritt stål.
Det blir också en kontrast mot Gamla Ullevi. När den gamla arenan revs och byggdes om 2006-2009 låg fokus på att bygga så billigt som möjligt, utan någon hänsyn till hur det faktiskt skulle fungera sen. Det har lett till trånga toaletter där människor på väg ut krockar med de på väg in, papperskorgar som trycks in bakom handfat där de är svåra att både träffa för publik och plocka undan för personal. Ullevi ritades inte för att vara billig att bygga. Ullevi ritades för att vara fungera utan problem. Ullevi ritades med mer omsorg för de som ska städa toaletterna än om de som köpt dyra loger. Och ironiskt nog, så brukar sånt visa sig vara betydligt kostnadseffektivare i längden också.
I en tid där det byggs skrytbyggen i hela fotbollsvärlden. Där Hammarby säljer loger med fönster mot klackläktaren för att deras sponsorer ska komma närmare stämningen. Där Barcelona, Manchester United och Milan vill dra sig ur och starta en egen stängd liga. Då känns det bra att vara på Ullevi. En borg för ett ideal som kanske inte riktigt finns kvar i dagens fotboll och samhälle. Eller arkitekturen heller för den delen.
Mitt besök på Ullevi förde mig tillbaka till en tid då en spelarbänk faktiskt var en bänk, och inte en rad inglasade fåtöljer. Där läktarna var utformade för att publiken ska se så mycket som möjligt (… av löparbanorna i alla fall. Men löparbanorna till trots, tänk på hur läktarna är som störst vid mittlinjen. Allt för att majoriteten av publiken ska hamna så centralt som möjligt) och inte för att de bäst betalande sponsorerna skulle ha så bra logeplatser som möjligt.
En dag där den moderna fotbollen visat sitt absolut fulaste ansikte var det rätt skönt att sitta på en arena som byggdes under en tid där landslaget jobbade som snickare vid sidan om fotbollen.
