AA Gent - RC Genk2 - 5
Matchrapport: AIK - Elfsborg IF feat. Lerjéus.
Som titeln anspelar så var det i kraftig motvind som AIK besegrade mardrömsmotståndarna Elfsborg från Borås. Talande för matchen var Stefan Ishizakis ilska när han byttes ut. Den förra AIK-spelaren nästan den ende i Elfsborg som verkade kunna hota Gnaget.
Första halvlek
Första halvlek var AIK det bättre laget och Elfsborg hamnade i fällan som ofta drabbar kortpassningsspelande lag: Tålamodet blev till slött tempo och ett jagande AIK kunde erövra bollarna utan att behöva slita ihjäl sig totalt. Men det var, som vi blivit vana vid i år, inte ett skönspelande AIK som såg bättre ut, utan ett hårdare jobbande lag. Det blev tidigt i matchen tydligt att domaren Lerjéus valt att sätta en hög ribba på avblåsningar, något som aningen oväntat drabbade AIK mer än motståndarna. Hade domarteamet satt en tuffare nivå så hade AIK kanske fått en straff, något som dock uteblev till publikens stora besvikelse.
Halvleken fortsatte i samma stil och egentligen så kändes inte något av lagen speciellt intresserade. Detta blev extra tydligt när AIK i slutet av första halvlek spelade av tiden. Lite oroande så funderade man på om laget gick in för att spela lika i matchen och inte var intresserat av att ta för stora risker. Samtidigt så har AIK långa tider av året saknat en trygghet i laget som gör att man vågar ta offensiva risker.
Spelet talade ändå sitt tydliga språk, AIK ville mer än sin motpart, som trots allt ändå hade en viss möjlighet att jaga Örebro SK om tredje och sista Europaplatsen. Men Elfsborg gav ett sken av att man redan gett upp. Anders Svensson var allt annat än landslagsmässig, Martin Ericsson var planens sämste spelare och Denni Avdic såg inte ut som en skytteligaledare, tvärtom så var han i stort sett osynlig. Det var med en försiktig optimism som halvtidspausen inföll. I pausen fick för övrigt AIK's P13, eller P97 beroende på hur man vill uttrycka det, ta emot publikens gratulationer över dess seger i St: Erikscupen. F16-laget som även dom vann sin final kunde inte närvara, men man lät meddela dom goda nyheterna att tjejerna även vunnit ett SM-guld.
Andra halvlek
I andra halvlek så inleder AIK svagt, väldigt svagt. Faktum är att det mer och mer hänger ett mål i luften, kanske inte därför att AIK släppte till extrema chanser, men för att laget såg lite ut som det gjort i perioder under året när matcher har förlorats. Men som tur är så har vi något alldeles extra i AIK i höst. Mohammed Bangura spelar på en helt egen nivå, inte bara i AIK utan egentligen också sett till hela Allsvenskan. I den 50:e minuten så smäller det till, Mohammed Bangura gör en magisk nedtagning och vänder bort Martin Andersson i samma rörelse för att sedan placera in 1-0 målet. Glädjen i laget och på läktaren gick nästan att ta på, då fler än undertecknad hade förväntat sig förlust.
AIK spelar upp sig efter målet, som det sett ut mot slutet på Allsvenskan, samtliga spelare höjer sig en liten bit i och med självförtroendet och det är tydligt att laget, trots sina rejäla spelarförluster, inte hör hemma i botten av tabellen. Flera spelare som blivit rejält kritiserade spelade väldigt bra i dagens match, där RÅP gjorde sin bästa insats sedan han kom tillbaka till Gnaget. Helgi fortsatte på inslagen väg och stod för viktiga brytningar över hela banan. En annan kritiserad spelare är Viktor Lundberg, den talangfulle ynglingen har ofta kritiserats för sitt spel på högerkanten men har också gjort viktiga mål, som det mot Häcken. Nu var det dags igen, i den 75:e minuten så vänder och vrider Bangura sig fri från hård bevakning och serverar en framåtrusande Lundberg i straffområdet. Skottet längs marken är nära målvakten men går in. Ett vilt jubel bryter ut i laget och på läktaren, samtidigt som fjärdedomaren står redo att byta in Daniel Tjernström mot Viktor Lundberg som fick bästa möjliga slut på matchen.
Elfsborg hade inte särskilt mycket i andra halvlek heller, man fick till ett bra skott på mål. Men Ivan Turina räddade med en svettig räddning. Efter detta så följde en press från Elfsborg som fick till flera hörnor och pressade ner AIK, för första gången på allvar. men det var aldrig riktigt farligt och samtliga spelare i Gnaget deltog i ett uppofrande försvarsspel. I slutet av denna press så åkte Walid Atta på någon form av skada i eget straffområde. Förutom att AIK's andra mittfältsyngling Niklas Maripuu fick hoppa in i matchens slutskede så ledde detta även till en lång övertid, något som inte verkade påverka supportrarna nämnvärt då klacken höll god min, även laget insåg såhär i slutskedet att slaget var vunnet och spelade retsamt av tiden då man kunde, bäst gestaltat av Mohammed Bangura som fortsatte bjuda på tekniska delikatesser. Matchen blev till slut en oväntad fest och ett värdigt slut på en säsong från helvetet, och nu finns det egentligen bara en sak att säga, "Nästa år, då jävlar!"
