I andra halvlek fick bortalaget ordning på grejerna. Yussif Chibsahs intåg på mitten istället för Zakaria Abdullai (som förpassades till vänster mitt) betydde att Gefle fick ett aggressivare försvarsspel centralt, vilket i sin tur ledde till att man erövrade bollen snabbare och kunde starta fler kontringar strax bakom mittlinjen. Daniel Bernhardsson, Jens Portin, Jonas Lantto, Marcus Hansson och Abdullai blev mer delaktiga i anfallen. Mikael Dahlberg och Jakob Orlov behövde inte längre nypa fast bollen och invänta påfyllning. Ja, Chibsahs intåg var en sådan vitamininjektion att det inte går att förstå hur Pelle Olssons blå ska klara sig utan sin motor till nästa säsong. Hoppas ett nytt kontrakt med Gefle blir klart i veckan.

 

Samtidigt tog Djurgården den passiva roll Gefle hade haft i första halvlek. Särskilt märkligt med tanke på att ytorna på Gefles planhalva öppnades upp, det borde ha varit ett utmärkt läge för DIF att kontringsslå med Kennedy Igboananike. Inte kan väl hela förvandlingen skyllas på att målskytten Sebastian Rajalakso utgick i paus och ersattes av Philip Hellquist?

 

Men det märks att Djurgårdens defensiv har blivit mycket starkare sedan Magnus Perhsson tog över. Lika svåra som man var att komma till tals med i maj (Pehrssons andra match som manager i klubben), lika svårgenomträngliga var man nu. Inte ens Gefles hörnor (ett höstvapen i år) ledde fram till särskilt mycket. Själv blev jag imponerad av Emil Bergström, som nu gjorde sin andra raka match från start i mittförsvaret.

 

Ur Geflesynpunkt är skillnaderna mellan de båda halvlekarna nästan skrämmande stor. Pelle Olsson sa efter matchen att gräset var ovanligt snabbt, men jag anar att fler faktorer spelade in. Ja, det saknades fokus och skärpa helt enkelt. Eller kanske ska man säga ”tajming”. Minsta tvåmeterspassning gick tre meter bakom den tilltänkta spelaren, forwards tajmade löpningarna fel, spelare sprang ihop – ja, att Daniel Theorin bytte berodde på att han krockade med kapten Bernhardsson (!) under en Djurgårdskontring … Särskil Zakaria Abdullai, Jonathan Hellström och Jonas Lantto tycktes vara någon helt annanstans i tanken. Till andra halvleken utgick Hellström till förmån för Chibsah, och Abdullai och Lantto spelade upp sig.

 

Tack och lov för Marcus Hanssons 1-1-mål som kom i slutet av första halvlek. Det stoppade nog den värsta blödningen och hjälpte helt klart bortalaget att äta sig in i matchen. Det här målet var nog precis vad Hansson behövde. Han har ett stort spel i sig, och med större självförtroende till nästa säsong kommer han förhoppningsvis ta för sig mer och grubbla mindre. Målet var dessutom ett av de snyggaste Geflemålen i år. Kanske bara Dahlbergs 2-0 hemma mot Malmö kan konkurrera?

 

För Gefle slutade säsongen som den började. Bortamatch mot lag i Stockholmsregionen, underläge och kvittering. Det blev en niondeplats till slut. Allsvenskt klubbrekord. 41 poäng. Rekord också det. Och det var värmande att höra Stuart Baxter och Jens Fjellström summera allsvenskan på Canal Plus och hävda att Gefle nog kommit högre upp om man inte börjat tänka så mycket när man klättrat högst upp i tabellen. Baxter menade att Pelle och laget nog inte var psykologiskt förberedda på den enorma framgången, och inte riktigt kunde leva upp till den nya rollen – att vara ett topplag.

 

Det som känns skönt till nästa säsong är att Silly Season inte blir så jobbig. De flesta nyckelspelarna sitter med kontrakt. Många som gäller i tre år dessutom. Men det återstår att skriva nytt med Yussif Chibsah, Daniel Theorin och Mattias Hugosson. Sedan ska Daniel Bernhardsson fundera över om han ska fortsätta ytterligare en säsong.

 

Men det som klubben skulle behöva är ännu ett alternativ på det inre mittfältet samt en forward. Det behövs en snabb och målfarlig genombrottsspelare av Jawosnitt. Någon som kan bryta mönstret när firma Dahlberg & Orlov kör fast. Jag är svag för Dragan Kapcevic, gillar hans skott och teknik. Men tyvärr verkar han inte passa in i Gefles omställningsfotboll. Dragan är en straffområdesspelare, inte en target player eller spelfördelande forward.

 

Det Gefle måste analysera är hur man under hösten (som i första halvlek) kunnat falla ner i så pass djupa dalar, där ingenting synkar. I första halvleken igår, samt i matcherna mot Mjällby, Trelleborg och Elfsborg borta har Gefle gjort bottennapp som får en supporter att bara skaka på huvudet och slita sitt hår. Samma sak med stora delar av matchen mot Kalmar och Örebro hemma. Är truppen för tunn med tanke på att det spel som Gefle spelar är väldigt påfrestande?

 

Djurgården fick en katastrofal inledning på säsongen och ska vara glada att Magnus Pehrsson tog över efter den sjätte omgången, annars hade det blivit Superettan. Bättre är inte blåränderna i år. En rad klasspelare måste in, helst minst en i varje lagdel för att man ska undvika nedflyttning 2012.

 

 

/HANS CARSTENSEN