Ett skadefritt Gefle, som bara kan titta uppåt i tabellen och till och med har en sjätteplats inom räckhåll. Det är tydligen inga bra förutsättningar. Nej, är man van att kämpa för sitt liv fram till och med den sista omgången – då kan det vara svårt att ställa om. Om motståndarna dessutom har en diger skadelista och oddsen är till egen fördel – då är det lätt för syntax error i hjärnan hos den som alltid är nederlagstippad.

 

Kanske är det den här psykologin som Örebro SK brottas med i år? När ett lag plötsligt ska omformulera sin målsättning sätts hela identiteten ur spel. Från att ha varit den som slagit ur underläge och kunnat göra en rensning i en besvärlig situation, så krävs helt plötsligt konstruktivitet.

 

Nej, något konstruktivt såg vi inte från Gefles sida igår kväll. Snarare blev det en provkarta på den klichébild som alla gillar att sätta på Pelles armé: ”Primitiv fotboll”. Nanne Bergstrand hade naturligtvis gjort sin läxa. Han lät aldrig Mikael Dahlberg och Jakob Orlov stångas mot mindre än fyra försvarare. Och Nanne, precis som resten av Sverige, vet att stänger man dessutom av Jonas Lanttos kant händer inte mycket offensivt. Särskilt inte som Gefles mest kreativa mittfältare – Yussif Chibsah och Jonathan Hellström – satt på bänken.

 

Det kan inte vara kul att som Dahlberg eller Orlov vinna boll i kamp med en klunga av rödtröjor och inse att det inte finns någon andravåg av medspelare att passa till. Ja, energin framåt var rent av så låg att Orlov vid ett offensivt inkast i den 35:e minuten fick ropa och vifta till sina lagkamrater att göra honom sällskap på den sista delen av motståndarnas planhalva.

 

Först i den 88:e minuten skapade Gefle sin första målchans värd namnet. Ett inlägg till inbytte (och utmärkte, han är i form nu!) Dragan Kapcevic bröts av Tobias Carlsson och styrdes till en högerhörna. I den 89:e minuten slår Zakaria Abdulai hörnan ... en låg boll som Chibsah hoppar över … den manövern ställer rödtröjorna inklusive keepern Petter Wastå och bollen drar som en höstvind från Gävlebukten rakt fram till Kapcevic som lägger in den med vänstern från en meter.

 

Innan dess hade Kalmar bjudit på om inte en uppvisning så i alla fall ett mycket kompetent och vägvinnande passningsspel. Man spelade sig fram i trianglar, framför allt längs högerkanten, och stack in retfulla bollar mellan mittfält och backlinje. Särskilt 18-årige Måns Söderqvist var en (o)trevlig bekantskap. Jens Portin och Olof Mård kommer nog minnas hans djupledslöpningar ett tag framöver. När Gefle väl tätat luckorna i straffområdet, då var plötsligt ytan centralt utanför straffområdet ren – varför bortalaget började skjuta från distans. Hade inte Hugosson varit Hugosson hade Kalmars ledning varit betydligt större i halvtid. Abiola Daudas gigantiska kanon via ribban som gav 1-0 kom inte som en blixt från en klar himmel direkt. 

 

Men återigen ska Gefle ha credit för att man tar poäng trots att man spelar så långt under sin förmåga under hela matchen. Och det förvånande är att hörnorna nu har blivit ett vapen. Från att ha varit totalt meningslösa under några år har de i Abdulais, Lanttos och Hellströms fötter blivit galet bra. Men jag är inte så dum att jag inte inser att det ligger mycket kollektivt nötande bakom succén. Och det finns en hel del varianter att ta till tydligen.

 

Gårdagens mål var frukten av en hörnprojektil. Samma låga projektil som för första gången användes i Malmömatchen på Strömvallen (då fick Marcus Hansson bollen i midjehöjd och vi trodde alla att Abdulai slagit bollen för lågt, men det visade sig alltså med facit i hand att den var för hög!). Mot Syrianska gav varianten utdelning för första gången. Och nu hände det igen.

 

Till bortamatchen mot Elfsborg på söndag måste dock mycket ha blivit flera klasser bättre. Anfallsspelet kan inte hela tiden bygga på att någon slår en boll med bananskruv på djupet till Dahlberg och Orlov, eller att det kommer ett inlägg från höger eller vänster mot ett samlat försvar. Och lyckas inte Gefle erövra boll oftare på mittfältet än vad som skedde igår, då kommer Anders Svensson och Stefan Ishizaki att äta upp oss.

 

HANS CARSTENSEN