Helsingborg - Djurgården
0 - 2

Matchrapport: Helsingborgs IF - Djurgårdens IF

Djurgården reste till Helsingborg för ett möte med tabelljumbon med en på förhand allt annat än självskriven utgång. När krutröken lagt sig hade Blåränderna dock lyckats säkra inte bara tre poäng utan också en behaglig resa dit. Forum 1891 redogör här för huvuddragen i sammandrabbningen på Olympia.

Det var med tre raka segrar i bagaget och extra stärkta av en tung trepoängare mot antagonisten Hammarby som DIF reste till Skåne för möte med tabelljumbon Helsingborg. Tre enkla poäng att ta med sig hem till Stockholm? Nej, knappast.

Årets upplaga av DIF har verkligen blandat högt och lågt, även om formkurvan börjat peka uppåt på sistone. Hemma på Tele2 har man allt som oftast stått för gedigna prestationer, men på bortaplan har spelet hackat en hel del – och i synnerhet på naturgräs, som det som klassiska Olympia bjuder på. Det har också under 2022 varit mer tydligt än på länge att Allsvenskan inte är som de stora ligorna ute i Europa. Här slår alla verkligen alla och det är inte sällan motivation och dagsform som fäller avgörandet.

Svårvärderad status trots derbyseger
I derbysegern hade DIF också verkligen marginalerna på sin sida. Visst, man stod för en hygglig kämpaprestation men man lämnade ifrån sig mycket boll och initiativ och var inte på något sätt spelförande. Eventuellt behövde underhållsfolket på Tele2 även bättra på färgen på överliggaren efter matchen. Kim Bergstrand har efter matchen också varit tydlig med att man inte fick ut den prestation man velat – även om resultatet föll väl ut.

Men hur många gånger har det inte varit det blårandiga laget som stått på andra sidan av ekvationen? Hur många gånger har man inte fört spelet i stor stil för att blåsas av någon uträknad eller okänd motspelare som gör ett till synes slumpmässigt mål? När Gustav Wikheim avgjorde med matchens enda mål var känslan att rollerna var ombytta – och i derbyn får förloraren inga stilpoäng för vägvinnande spel.

Det var dock ett svårvärderat DIF med en hel del frågetecken som för andra gången i år skulle ta sig an Helsingborg. Skulle Wikheim få chansen från start, eller skulle tränarna fortsätta på det invanda spåret? Och vilken sorts prestation kunde man egentligen förvänta sig? Och vad kunde man förvänta sig av Helsingborg, som efter att ha gjort sig av med Jörgen Lennartsson under nytt ledarskap gjort resultat som man verkligen inte behöver skämmas över.

Nytt förtroende för segerregissörerna
En liten incident på dif.se under måndagen satte fart på spekulationerna – och uppgifterna i den misstagspublicerade artikeln visade sig stämma. Tränarna vilade en sjuk Haris Radetinac helt och gav Gustav Wikheim förtroende till vänster i anfallet. Samtidigt ställde man över Hampus Finndell och lät även Emmanuel Banda – som ju spelade fram till Wikheims derbymål – få en startplats. I övrigt var det de väntade valen i startelvan som kom till spel.

DIF inledde matchen i högt tempo. Redan i det första anfallet kunde ett kombinationsspel med flera överlappningar så när resultera i en farlighet, men i stället rann det hela ut i sanden med ett distansskott från Magnus Eriksson. Anfallet visade sig symptomatiskt för den första halvleken, där alla tre i gästernas offensiva trojka kändes pigga och stod för fantasi och energi, med många överlappningar och kombinationer.

Över lag var DIF också det lag som inledde bäst. Faktum är att Helsingborg knappt syntes till alls under den första kvarten, utan det var mest spel mot ett mål. Hemmalaget uppträdde också ganska nonchalant och DIF fick gång på gång utdelning på sin höga press, även om det inte bar frukt fullt ut.

Med tiden jobbade sig hemmalaget dock in i matchen och började skapa lite chanser, framför allt via sin vänsterkant och lurige Taha Ali, som ju var så framgångsrik när lagen möttes i Stockholm. DIF-försvaret med Isak Hien i spetsen lyckades dock stoppa hemmalaget och avväpna motståndarna innan det hann bli riktigt farligt. Med 25 minuter på klockan var dock känslan att matchbilden lite hade glidit DIF ur händerna och det började se lite mer stirrigt ut i försvaret.

Dubbla kallduschar matchavgörande
Just som Helsingborg kändes lite på gång skulle man dock få en kalldusch av gästerna. Matchuret visade 29 minuter när Piotr Johansson behärskat nickade ned ett uppspel från Helsingborg inåt i mittplan. Ett par direktpassningar senare hamnade bollen hos Banda, som tittade upp och måttade en perfekt djupledsboll in i höger i boxen. Edvardsen tajmade löpningen föredömligt, hann före sin back och kunde behärskat placera in bollen vid den högra stolproten. 0-1!

Målet ruskade om lagen lite och gjorde att DIF på nytt kunde höja sig spelmässigt. I den 37:e minuten kom dock början på nästa kalldusch för hemmalaget. Wikheim bröstade ned en boll som till synes hade passerat sidlinjen och fick en ”bröstvärmare” utanför spelet av Wilhelm Loeper, som hittills varit helt osynlig i spelet. Norrmannen blev synbart irriterad och både knuffade Loeper och satte upp pannan och markerade lite.

Var norrmannen ur balans? Nej, skulle det visa sig i nästa sekvens. Loeper tog då chansen i samband med ett högt uppspel att ta sikte på Hjalmar Ekdal och utdela en brutal armbåge mot huvudet. Ekdal gick i däck och Granit Maqedonci tvekade inte. Loeper fick syna det röda kortet direkt – och så var det färdigspelat för dagen för den före detta DIF-talangen.

Det var det sista av betydelse som hände i den första halvleken – och utvisningen var förstås något som skulle sätta stor prägel även på den fortsatta matchen.

Andra halvlek öppnades i ett mördande tempo från DIF-håll – och hemmalaget fick slita hårt för att freda sitt mål. Under den första kvarten hade bland annat Joel Asoro två riktigt fina avslutslägen, som med lite flyt hade kunnat resultera.

När Taha Ali i den 59:e minuten stack upp i en kontring och försökte hota var det första gången efter paus som hemmalaget anföll – och det säger väl en del. Han avväpnades dessutom, efter att ha tagit för lång tid på sig.

Ny fullträff från Wikheim stängde matchen
Några minuter senare försökte hemmalaget flytta upp och anfalla med lite mer folk, men det skulle genast straffa sig. DIF vann bollen genom Ekdal och Schüller vid egen halvmåne och Banda fick bollen. Sedan gick det fort när zambiern satte bollen till Wikheim som kunde dra på sig bevakning för att sedan släppa en djupledsboll mot Edvardsen på mittplan. Edvardsen väntade behärskat in att Wikheim skulle fylla på och satte sedan bollen perfekt in i boxen. Norrmannen hann före Joelsson i hemmalaget och kunde rulla bollen förbi honom och in i nätmaskorna.

Nu var det definitivt ridå ned för hemmalaget, som redan var nedpressat i skorna och som med en man mindre på plan inte hade kapaciteten att hota offensivt. Resten av matchen blev därför mer av en transportsträcka där DIF passade på att rotera lite och ge viktiga spelare vila inför kommande uppgifter.

Direkt efter målet valde tränarna att plocka av Schüller till förmån för Finndell, som fick en halvtimmes spel. Något senare fick även Banda lämna plats för Elias Andersson samtidigt som Edvardsen (med 1+1 på kontot) ersattes av Kalle Holmberg.

I den 73:e minuten var Holmberg nära att spela fram Wikheim till ytterligare ett mål, men norrmannens placerade avslut i boxen smet precis utanför höger kryss.

Strax därpå prövade Andersson med ett fräsande distansskott, men Joelsson lyckades hinna ned och freda sin vänstra stolprot. Några minuter senare var det Holmbergs tur att få en jättechans när Finndell tog emot en långboll från Eriksson och serverade anfallaren – men skottet täcktes och Finndells retur smet utanför stolpen.

Det kändes över lag som att bollen inte skulle in fler gånger för dagen – och det gjorde kanske inte så mycket. Tränarna fortsatte att lufta folk och bytte i den 80:e minuten in Löfgren och Cornic, samtidigt som Ekdal och Asoro togs av.

Nöjda tränare kunde rulla runt i truppen
DIF lyckades skapa några chanser till, där Hien nickade strax utanför krysset efter hörna och Joelsson kunde reflexrädda ett skott från en fri Cornic, men någonstans kändes man rätt nöjda med att inkassera en vinst 0–2 – och så skulle matchen också sluta.

DIF såg påkopplade ut matchen igenom och stod för en solid laginsats. Tajmingen på ledningsmålet i den första halvleken tog också lite luften ur hemmalaget – som då försiktigt börjat flytta upp positionerna för att försöka hota offensivt. Wilhelm Loeper fortsätter samtidigt att vara en kontroversiell figur i DIF-led efter sitt överfall på Hjalmar Ekdal – något som också definitivt beseglade Helsingborgs öde för dagen.

För DIF kunde det tack vare matchutvecklingen bli en bekväm resa där man inte bara bärgade tre poäng på bortaplan och naturgräs utan även fick förmånen att lufta spelare som fått snålt om speltid och ge hårt matchade namn välbehövlig vila under ett hårt spelschema.

* * *

Vad har du för bild av matchen? Kommentera gärna nedan men tänk på att hålla en god ton!