Matchrapport, MFF – Häcken, 0-3
Nu är det över. Vi förlorade och nu är det gjort. Nu kan vi gå vidare utan att ha hemmamatchen mot Häcken framför oss. Det är en lättnad.
Panikångest är kanske en överdrift, men det var ingen känsla av lugn och tillförsikt som infann sig, när jag insåg att det fallit på min lott att skriva matchrapport efter Häcken. Kort sagt, jag bävade.
En närstående – och vanligtvis välunderrättad person – gav mig rådet att helt enkelt skriva rapporten i förväg och stanna hemma och se dubbelavsnitt av Lyxfällan i stället, eftersom det ändå alltid ”står 0-2 efter en kvart när vi möter Häcken, sen missar Malmö trettionio hörnor och får i bästa fall in ett slumpmål i åttionionde.” Min plikttrogenhet och malmöitiska identitet protesterade dock högljutt. Nä så min själ, även om jag riskerar att behöva lida alla helvetes kval i nittio minuter plus tillägg, så ska jag gå till stadion med öppet sinne och inte vika undan för några spöken.
Malmö inledde resolut och såg ut att ha bestämt sig för att sopa undan spöket Häcken en gång för alla. Faktum är att det verkade fungera. Laget utstrålade självförtroende och beslutsamhet och spelet var stundtals en fröjd att se. Som när Berget liksom dansade fram med små nätta balettsteg längs kanten, för att sekunden efter visa vilken kraft det finns i de där benen som sticker upp likt sparrisprimörer ur strumporna. Underhållning på hög nivå.
Några minuter in i första halvlek fick Rosenberg ett första bra läge och drog till. Sköt långt över mål, men det gav ändå en bra start och när Berget tio minuter senare kom fri med Christoffer Källqvist borde det ha blivit mål. Men det blev det inte. Det blev inte mål i nästa läge heller. Kroon hade visserligen några fina framspelningar, men de ledde inte till något och Eikrems skott i trettionionde räddades enkelt av Källqvist.
Efter en dryg halvtimme märktes det att spöket var allt annat än undansopat och Olsen började få allt mer att göra. I trettiosjätte styrde han ut ett skott till hörna som höll på att bli ödesstiger, men bollen höll sig trots allt på rätt sida av Olsens mållinje. Två resultatlösa hörnor och en misslyckad nick-touch av Rosenberg blev det för Malmö innan första halvlek var slut och spelarna och de 14148 på läktarna andades ut. Det verkade hoppfullt, det stod ju trots allt inte 0-2. Än.
Andra halvlek inleddes ganska stabilt, kändes det som, men efter bara ett par minuter punkterade Häckens Samuel Gustafsson nollan och det stod inte på många minuter innan Nasiru Mohammed chippade över Olsen och 0-2 var ett faktum.
Vid det laget spelade Malmö inte längre som ett lag och utan lagspel blir det bara vilsna spelare som sliter, var och en med sitt. Visst, en och annan chans fanns det och visst kämpade de, men mer än så blev det inte. Cibicki och Rakip byttes in och bidrog med energi och skott mot mål, men mer än så blev det inte då heller.
Andra halvlek kan bäst sammanfattas som en trist historia, mycket irritation på plan och så även bland supportrarna som emellanåt buade missnöjt. En kraftsamling i slutet resulterade i några hörnor – det blev inte trettionio, bara totalt elva, alla lika resultatlösa – men de gav bara kontringsmöjligheter för Häcken som inte tvekade. Egzon Binaku avslutade besöket på Swedbank stadion med att göra Häckens tredje mål i åttionionde.
Den som samarbetade bäst under kvällens match var utan tvekan nummer tolv. Alla tog ansvar och trots frånvaro av capo och trots blygsam publiksiffra var det fin stämning och bra tryck hela matchen. När sedan klacken stod kvar efter förlusten och sjöng ”I med- och motgång” innan spelarna gick av planen var imponerande! Helt uppenbart var det också mycket uppskattat av spelarna som tackade, nästan lite generat till en början. Härligt att se respekten mellan laget och supportrarna så tydligt!
