Athletic - Real Betis
1 - 0

Matchrapport: MFF - HBK: 3-1

3-1 för serieledarna mot tabelljumbon. Ibland kan det vara alldeles lagom underbart.

Jag är en ganska enkel kille. Jag gillar att klara av det jag blir tillsagd att göra, jag gillar att avsluta det jag påbörjat.

Men jag hatar det här. När jobbet drar ut på tiden, när jag tvingas att prioritera i en annan riktning än vad min egen vilja säger. När jag håller på att missa matchen.

Nåväl, riktigt så illa är det inte ikväll. Jag hinner. Något sen, men jag hinner. Jag hinner faktiskt både sätta mig, beställa in en öl och ögna igenom menyn innan Rosenberg sätter ettan. Han, som skapade så mycket senast mot Helsingborg men missade allt behöver bara en crossboll mot Molins, en halvdan blockering och stolpens insida för att placera in ettan ikväll.

Drömstart. Ett tidigt mål mot ett bottenlag, en första förutsättning för att undvika en 90-minuters nervpärs. Det är det här jag längtat efter hela dagen. Detta är ljuset i tunneln, oasen i öknen. En och en halv timmes ren och skär fotbollsunderhållning, där hopp, förtvivlan och dramatik utgör essensen. Så enkelt och tillgängligt men samtidigt så åtråvärt.

Det finns en moralisk baksida av det här. Jag sade till sambon att skulle komma hem sent ikväll för att jag måste se matchen eftersom jag ska skriva matchrapporten. Det var i och för sig ingen lögn, men kanske lade jag lite för mycket betoning på ordet måste.

För det finns inget tvång eller någon plikt i det här. Det är ren och skär förlustelse, ren och skär själavård. Två mål, två lag och två halvlekar. Vad mer behöver man, en medioker måndag i maj?

Utanför fönstret strilar regnet, härinne på sportbaren är det… Ja, åtminstone torrt. Det är bara jag som bryr mig om mötet mot Halmstad på Swedbank Stadion. Resten av gästerna i baren håller på Djurgården. Han heter Mats, förresten.

Personalen har inte riktigt koll på sin egen service. Ljudet från Falkenbergsmatchen dränker kommentatorn i Malmö. Det är förstås bedrövligt, men samtidigt okej. Trots kakafonin som uppstår när Henrik Larsson ilsket flyger upp från bänken samtidigt som Erik Johansson rättar till sina benskydd så är det rätt så behagligt. Matchen har sin gång och allt jag kan göra är att iaktta, utan att behöva oroa mig för om jag gör tillräckligt eller vad jag ska säga härnäst. En rätt ovanlig, men komfortabel känsla.

Sedan 1-0-målet har jag bestämt mig för att det här ska bli en regelträtt och förväntad trepoängare. Därför tycker jag kanske att Halmstad ser ofarliga ut och att Malmö uppträder kontrollerat men med minsta möjliga ansträngning. Fram till paus känns det uthärdligt, men i andra halvlek blir slarvet påtagligt och om HBK haft lite mer tur och ännu mer skicklighet i arsenalen så hade minst en kvittering varit ett faktum.

Passningarna blir både sämre och svårare efterhand. Kombinationerna sitter inte. Thern dementerar på tydligaste vis att han inte är aktuell för Groningen. Magnus Eriksson blir brutalt kapad men får ändå inte med sig en bortautvisning. Och för första gången på väldigt länge känns det helt rimligt att Albornoz byts ut och ersätts av Concha.

Med kvarten kvar tror jag inte på det längre. Malmö har tappat matchen. Trots både resoluta och kvalitativa ingripanden från Olsen, trots ett längre inhopp för Nazari så syns inte energin och självförtroende värdigt ett topplag. Men så plötsligt börjar bollen transporteras från en Malmöfot till en annan igen, plötsligt börjar mästarklubben fråga moderklubben: Vem är det som jagar, vi eller ni?

Och då avgörs det, inhopparen Pawel Cibicki skruvar in den i bortre och gör sitt allsvenska premiärmål. Av bara farten tar Guillermo Molins vara på försvarschabbel och dribblar in trean. Att bortalaget får in en reducering i slutsekunderna är bara statistisk kuriosa.

En knapp 1-0 seger som råkar sluta 3-1. Jag gillar det, för jag är en enkel kille. Jag ska inte säga att det är meningen med livet, men det är definitivt en del av det. Ibland är det alldeles lagom underbart. Ibland är det värt att ta en öl till, eftersom man vet tre poäng gör morgondagens lätta huvudvärk ännu lättare. Ibland är det precis så här jag vill känna för, med och om Malmö FF. Och ibland kan jag inte skriva matchrapporter på något annat vis än detta.

Det hoppas jag att alla läsare, supportrar, styrelsemedlemmar, spelare, staketrävar, forumnissar, bengalbrännare, foliehattar, supras, bollkallar, popcornätare, klackturister, publikvärdar, medgångssupportrar, marginalare, ultras, bloggare, exilare, medlemmar av gubbmaffian, årskortsinnehavare, sponsorer och ståplatsveteraner kan respektera. Den respekten är i så fall ömsesidig.

Det går sådär just nu, både på plan och utanför. Ändå är vi bäst i landet. Låt oss ta det vidare därifrån.

Framåt Malmö!